Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Litteratur - Johanson, Klara: Från »Gösta Berling» till »Jerusalem»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN »GÖSTA BERLING» TILL »JERUSALEM».
509
herrgårdssägen» och med somliga af sina
småhistorier hon har förtjänt den. Hade
»Jerusalem» varit hennes första och enda
alster, då skulle jag inte stått så förbrylladt
undrande inför entusiasmen, ty så praktfullt
sticker ju den boken af mot annan littera-
turvara. Så länge dyningarna svalla efter
det första mottagandets fröjdestormar, är
det för tidigt att gissa på, hvilken stadig-
varande plats den kommer att få sig anvi-
sad i den Lagerlöfska diktserien. Men det
är inte orimligt att hoppas, att en ompla-
cering småningom skall befinnas lämplig.
Mänskligt att döma, hade Selma Lager-
löf, ledd af goda makter som alltid, åter-
igen plockat upp ett det yppersta ämne,
dignande af möjligheter, som under hennes
hand skulle kunna realiseras med oupphin-
nelig glans. Märkliga folkrörelser i en
Dalasocken, en religiöst exalterad emigrant-
flock, en svensk bondkoloni i själfva den
heliga staden — i sanning, här är tillräck-
ligt med fantasieggelse. Man skulle tycka,
att detta var något som måste omsättas i
en roman förr eller senare. Och så kom
själfva Selma Lagerlöf och skref den ro-
manen. »Was willst du noch mehr?»
Vid samvetsgrant sökande efter grun-
derna till att »Jerusalem» i sin helhet läm-
nar mig nära nog oberörd och mot bak-
grunden af sina föregångare bereder mig en
inte så litet svidande missräkning, har jag
trott mig finna den yttersta i just ämnet.
Det förhåller sig verkligen så, att Selma
Lagerlöf icke innehar försynens fullmakt att
handtera hvad som hälst. Ofantliga domä-
ner äro upplåtna åt henne, där ingen dröm-
mer om att bestrida hennes principat, men
går hon utanför dessa, mister hon en del
af sina privilegier. Allt af sägner och un-
derhistorier, som födts på denna jord, alla
helgons och riddares bedrifter, allt poetiskt
skrock och alla naiva folkmyter — se där
den verklighet, som hon äger att ösa ur.
Men ett faktiskt förlopp bland svensk all-
moge på 1890-talet! Selma Lagerlöf ak-
tuell och bedrifvande miljöstudier!
Nå, naturligtvis kunde det inte bli tal
om annat än att göra en saga af alltsam-
mans. Hon sökte lyfta hela det tungt all-
varliga, psykologiskt invecklade och i klum-
piga former klädda upp i de höga och
förklarade sfärer, där hon är van att röra
sig, och »strö guldstoft» öfver vadmalsväf-
ven. Gärna för mig! Om tidningsinsän-
dare klaga öfver att hon lämnat inexakta
uppgifter om Larssoniternas förhållanden
och om »Hellgum» för intervieware demen-
terar henne punkt för punkt, så hör det föga
hit. Kavaljererna gå kanske omkring på
de elyseiska fälten och bedyra, att allt hvad
hon skvallrat om deras dåd är rena påfund.
Här händer emellertid något egendom-
ligt: beträffande kavaljererna tror jag henne
blindt på hvart ord, men hvad hon med-
delar om Jerusalemsfolket hör jag med miss-
tro. Den gudomliga lögnen, som jag of-
van nämnde, har här mist en stor del af
sin tvärsäkra klang. Det kommer sig väl
däraf, att den är uppblandad med för myc-
ket sanning, som måste göra den dämpad
och tveksam. Sagoberätterskan har känt
sig besvärad af denna groft påtagliga verk-
lighet, som hon råkat se med lekamliga
ögon, innan hon manade fram den i sin dröm.
Om så lyckligt hade skett, att förfat-
tarinnan fått behålla den första volymen i
sina gömmor, tills den andra kunde göra
sällskap ut i världen, hade hon kanske be-
tänkt sig på någon liten ändring. Det är
måhända ett otillbörligt djärft antagande,
men jag älskar att inbilla mig, att hon
skulle funnit titeln »Jerusalem» en smula
oegentlig och utbytt den mot exempelvis
»Ingmarssönerna». Detta kunde återigen
ha föranledt några uteslutningar — jag
nämner förslagsvis större delen af Jerusa-
lemsscenerna — och ett till och med för
de gripnaste beundrarna märkbart propor-
tionsfel hade varit undanröjdt. Ingmars-
sönerna, de dråpliga människorna, är det
som bära upp boken från den grandiosa
inledningen till den ljufliga slutepisoden
med den siste Ingmars hustru och hennes
lönfödda barn.
Sagans genius har, som antydt, inte
varit fullt ense med författarinnan om den
här boken. Långa stunder har hon suttit
mörk och stum och låtit poeten reda sig
själf med gamla goda konstgrepp, som
verka något blekta vid förnyad användning.
Inte heller är det hennes speciela idiom
som talas. Själfva stommen lefver kvar af
det nya, fagra tungomål hon en gång ska-
pade, men det glittrande, leende, blomman-
de, som höljde den, har fallit af. Det spå-
rades redan när vi första gången möttes i
Dalarne; nu är förändringen beseglad. Detta
litet gråa, kala, monotona, som på mig
verkar tröttande och beklämmande med sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
