Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skildringar och berättelser - Ruhe, Algot: Bundet spel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
544
ALGOT RUHE.
ett värdshus — till någon familj, som
inte begrep honom? Det var ganska
isande frågor för den; som nu satt och
hade det så ljufligt med samma kvinna,
som varit hans hustru. Men att utan
förberedelse ta honom med upp, var
otänkbart. Nu däremot var stunden inne
att fråga, åtminstone för en annan gångs
skull. Hvem kunde veta om inte Ma-
thilda gick och saknade sin öfvergifne
make och det han hade i följe, hans på-
hittiga humor, hans ostörbara aptit och
hans cello, som genom sin plötsliga tyst-
nad brutit samspelet mellan fiol och piano?
Kanske tänkte hon tigande på honom,
när hon talade om Bengta och möblerna
och de minnesrika kuriositeterna från
hennes flydda lif?
Det var frågan om inte Bror, när allt
gick ikring, varit mera fästad vid Alexan-
der än Mathilda själf. Minnet om deras
gemenskap följde honom hvart han gick.
Deras idealiska ungdomsvänskap var hans
första kärlek. Musiken hade hoplödt
deras väsen och lärt dem förstå hvar-
andra bättre än hvardera förstod sig
själf. Vid erinringen om deras vallfärd
till Bayreuth, en af de sista somrar, då
ännu mästaren själf förde taktpinnen,
färgades alltjämt assessorns kinder i åter-
skenet från den känslornas eld, som då
bragt hans själ i smältning, så dess slagg
sjunkit bort. Alexander hade gift sig till
en hastig befordran, och af tvåspelet mel-
lan cello och piano blef det nu om kväl-
larna trios utan ände, tack vare Mathil-
das aktningsvärda violin. Men vännen
tröttnade efter ett par år på att oafbru-
tet ha en kvinnlig varelse i sitt hus.
Hon hade visserligen hulpit honom ett
par steg upp i rangen, men dem hade
han kunnat ta ändå. Till gengäld hade
hon fått den bästa behandling, ty Alex-
ander tog aldrig kvinnor på allvar och
hade därför inte svårt att vara god, äfven
när han hade rätt att hämnas. Han
bekände sin trötthet för Bror Berg, men
fick ingen uppmuntran till tålamod. Ty
Bror hade blifvit nyfiken på äkten-
skapet och trodde sig icke kunna få
någon bättre hustru än Mathilda, om
hon blefve fri. Det bekände han öppet,
och vännerna kom öfverens om att vid ett
sådant byte förändringen, äfven hvad
Mathilda angick, blefve den minst möj-
liga. Att hon icke skulle sätta sig till
motvärn, såvida man blott gick till väga
hänsynsfullt och klokt, var i förväg be-
visadt genom den stumma dyrkan hon
ägnade assessorn. Med de lagkunniges
fria bruk af löse- och bindenyckeln möj-
liggjordes forslingen af Mathilda, hennes
Bengta och möblerna ur den ena vå-
ningen i den andra utan nämnvärdt bul-
ler. Samhället stod på tå och sträckte
hals för att få se en skymt af hvad som
tilldrog sig bakom planket, men det fick
ej annat njuta än fullbordade händelser.
De båda vännerna såg mystik i att de
äfven i en lifshändelse blifvit Parsifal-
skaldens efterföljare.
Ett helt år hade assessorn och hans
hustru dragit jämt, blundande för hvar-
andras fel och fördragsamma med sina
egendomligheter. Men samspelet hade
tystnat. Locket till pianot och fiollådan
öppnades aldrig på en gång. Han kände,
att cellon skulle störande saknas, om de
började. Och när i vakna nätter hans
hjärna kokade upp gammal musik, fyllde
de långa strängarnas suckar och spök-
lika sång hans hjärta med en längtan,
som var dömd att förblifva stum. Tänk
om Mathilda också låg och hörde trios!
Assessorn såg på sin hustru och
meddelade henne en nyhet ur konsert-
världen, som han hört af sin vän, men
låtsades ha fått från en annan. Hon
svarade matt. Hur skulle han våga säga
henne hvad han kände, när Alexander
i sin våta rock försvann i mörkret? Han
letade efter något ord hon sagt med syft-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
