Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Litteratur - Eurén, Teresia, f. Eneroth: Parnassismens mästare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
556
TERESIA EURÉN F. ENEROTH.
Parnassiens». Hans teknik »tvingar själfva
afunden att beundra för att icke göra sig
löjlig». Fylliga rim, lättflytande verser med
noggrant tillmätta hémisticher och lag-
enligt stafvelseantal, väl beräknad klang-
verkan och likväl ingen meningslös ord-
musik, tvärtom ett val af uttrycksmedel,
så exakt som man fordrar det af prosan!
Formen är fulländad, och den fulländade
formen är själfändamål. För denne lifs-
fientlige skald betyder konsten allt, »Part
qui ne fait ni rire ni pleurer». Detta
sammanhänger med hela hans natur och
åskådning. Den aristokratiska pessimisten
prisgifver icke sitt innersta åt en allmänhet,
som ej kan hafva förståelse därför, och
offrar ej ord på förhållanden, af hvilkas
intighet han har så djup känsla. Att skarpt
och klart se tingen, med en blick, som
aldrig skymmes af tårar eller förvirras af
blodets svallning, och att sedan i välklin-
gande, regelrätt formade verser, med ut-
trycksfulla, träffande, men knappa, förnämt
måttfulla ord skildra hvad ögat sett — det
är för Leconte de Lisle skaldens konst och
uppgift. När han så själf tillämpar sin
teori, väljer han med ett säkert grepp just
de ämnen, som låta hans konst framstå i
sin fulla glans och äro minst ägnade att
låta märka dess brister: praktfulla bilder
från en tropisk natur, monumentala forn-
tidsgestalter med världsföraktets kärfva och
stolta prägel . . . Sök igenom Leconte de
Lisles diktsamlingar: Poenies antiques,
Pohnes et poesies, Poenies barbares, Po-
êmes tragiquesl Ni finner ej många mot-
stycken till den lilla vackra dikten »Le
manchy», där rösten darrar vid minnet af
ungdomskärleken; men ni finner många
prof på hur långt i yttre realism den par-
nassiska konsten kunde komma. Man glöm-
mer icke en sådan gestalt som »le duc
Magnus», en vålnad från urtiden som
»Kain», en sådan naturbild som »La mört
du soleil» eller djurstycken som »Les hur-
leurs» och »La panthêre noire». Det är
intressant att jämföra V. Hugos bilder från
Orienten med Leconte de Lisles. Den se-
nare hade i detta fall bördens företräde.
Han var nämligen född på ön Bourbon i
indiska oceanen. Under palmer och ta-
marinder lärde han känna den lokalfärg
han bäst af alla kunde återge. Vid unga
år kom han visserligen till Frankrike, men
upprepade gånger återsåg han fädernejor-
den, och resor till Brasilien, Sydafrika, In-
dien bidrogo att öka hans förtrogenhet
med soldränkta landskap. Victor Hugos
orient har icke sådan illusorisk realism,
men skaldens ande sväfvar däröfver.
År 1847 bosatte sig Leconte de Lisle
i Paris, där han i förstone »lefde på för-
sakelser och grekiska ordrötter». Efter en
kortvarig hänförelse för politiken1 ägnade
han sig på allvar åt litteraturen, och det
dröjde ej länge, innan han började göra
sin röst hörd.
Den romantiska skolan hade kommit i
misskredit genom osjälfständiga och oför-
stående eftersägare, som förvredo dess idéer
och gjorde dess teknik till stereotypt ma-
nér. Théophile Gautier, V. Hugos eldige
och trogne beundrare, hade enligt sina
egna ord »begraft medeltiden». Subjek-
tivismens glansperiod var förbi. Man hade
fått nog af en De Vignys hyperkänslighet,
en Bérangers käikborgerliga sentimentalitet,.
en Lamartines oförmåga att komma ifrån
sig själf. Och för öfrigt — hvad nytt kunde
den personliga poesien skapa i en så farlig
närhet till Hugo, Musset eller Meditatio-
nernas författare? Leconte de Lisle fann
det rätta ordet, då han uppmanade skal-
derna att ej längre profanera diktkonsten
genom offentliga hjärtesuckar, utan rikta,
sina blickar utåt. De skulle nu blifva
människor, hvilka såsom Gautier kunde be-
römma sig af att den synliga världen för
dem existerade. De skulle skärpa sina.
ögon för naturens skönhet, genomforska
historien för att finna det skönas alla olika
former inom människovärlden och sedan
med vetenskapligt allvar studera språkets-
resurser att med största möjliga illusion
återgifva det sedda. De teorier Leconte de
Lisle förkunnade hade visserligen redan
delvis uttalats eller praktiserats af Gautier,
Banville och Baudelaire, hvilka pläga näm-
nas såsom Parnassismens föregångare. Men
Leconte de Lisle blef läraren, kring hvil-
ken de unge samlades, i all synnerhet
efter Gautiers död. Och han blef dem
en sträng lärare. Han talade skarpt om
»la facilité dangereuse», liksom Goethe om
»das schädliche Vorliebhalten». Om den
senare erinrar han, i förbigående sagdt,
ej så litet i sitt förhållande till publik och
1 Ar 1871 tyckes denna åter ha uppflammat-
Han offentliggjorde då en Cathéchisme populaire
républicain.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
