Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Litteratur - Eurén, Teresia, f. Eneroth: Parnassismens mästare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
558
TERESIA EURÉN F. ENEROTH.
märkte då, att i de odödliges krets inför-
des en, som redan var odödlig. Och denna
odödlighet hade han förmodligen eftersträf-
vat lika litet som han trodde på en annan.
Det är omöjligt att tala om Leconte
de Lisles skaldskap utan att omnämna
hans öfversättarkonst. Jämte Iliaden och
Odysséen har han öfverflyttat till franskan
åtskilliga andra af antikens mästerverk.
Såsom tolk för Homeros visade han sig
vara i besittning af egenskaper, dem hans
egen diktning knappast röjer. Hans öfver-
sättningar äro enkla, fulla af känsla och
lif, och — de äro prosadikter. Formen
har här tydligen varit bisak för honom,
originalets anda allt. Någon har vågat den
gissningen, att han skulle varit mera sig
själf i dessa öfversättningar än i ett skald-
skap, där han bands af sina egna teorier.
Men dessa teorier stodo i harmoni med
hans väsen, deras tvång var ett naturligt
tvång.
Leconte de Lisle, den store pessimisten,
har befriats från bördan att lefva, och hans
diktarskola tillhör äfven historien. Och
likväl är det ej mer än tio år ungefär,
sedan dess kanske mest typiska diktsam-
ling utkom: Les Trophées af J.-M. de
Here dia.
Det särmärke för den parnassiska sko-
lan, som mest ingått i allmänna medve-
tandet, är väl krafvet på opersonlighet.
Realistens lugna »likgiltighet» är vorden
till ordspråk, och folkhumorn har bemäk-
tigat sig namnet. Det finnes ju en anek-
dot om en droskkusk, som tiliropat en
omedgörlig kund skymfordet: »Parnassien!»
Oberörd skall en parnassier framför allt
vara. Och hvar kan man finna någonting
i detta afseende mera typiskt än åtskilliga
af Heredias dikter, exempelvis hans natur-
skildringar ? Allt är klart belyst, men det
tyckes som om det starka solskenet ver-
kade söfvande. Naturen hvilar i domning
liksom därborta i skaldens hemland, där
»de blå Antillerna smäkta under Västerns
heta sol».
Men objektiviteten ensam gör icke en
äkta parnassier, och Heredia saknar ej
heller de öfriga samhörighetstecknen för
Leconte de Lisles lärjungar. Förmågan
att se och skildra, den vetenskapliga nog-
grannheten i uppgifter och termer, förkär-
leken för det historiska, afguderiet med
»konst» och »skönhet», den på en gång
korrekta och nobla språkbehandlingen —
allt finner man hos honom.
Heredia är som sagdt »därbortifrån».
Han föddes (1842) på Kuba. Men redan
tidigt kom han till Frankrike, och hela sin
uppfostran och vetenskapliga utbildning har
han fått i Paris, om man undantager ett
års studier vid högskolan i Havanna. Kär-
leken till skaldekonsten ligger hos honom
i blodet. Om det suggererande i namnets
klang har redan tillräckligt skämtats. Flere
medlemmar af släkten ha emellertid med
framgång idkat vittert författarskap, och
själf lär han ha gifvit sin litterära begåf-
ning i arf åt en dotter.
Det var naturligt, att Heredia och Le-
conte de Lisle, sedan bekantskapen en
gång var gjord, skulle dragas till hvarandra»
Kubanaren blef snart bourbonerns »högt
älskade» lärjunge, såsom den förre själf
säger i förordet till Les Trophées. Han
tillägnade sig med stor smidighet mästarens
teknik och förfinade den ytterligare. Sina
ämnen hämtade han, liksom Leconte de
Lisle, gärna från Orienten och från histo-
riens äldsta områden. Heredias dikter äro
till stor del kulturbilder. Man anar bak-
om dem den trägne forskarens djupgående
studier, och man blir ej förvånad vid un-
derrättelsen att författaren nu har sin verk-
samhet vid det stora Bibliothéque de 1’Arse-
nal, hvars chef han är. Hans sonetter röja
en lärdom, som är både grundlig och om-
fattande. Dessa små fint skurna kaméer
karaktärisera gruppvis någon historisk tids-
rymd, alltifrån faraonernas dagar t. o. m.
renässansen.
Heredia är en mästare i att få fram
just det betecknande hos det han skildrar.
Någon gång hopar han för mycket sina
lokaliserande benämningar och uppräk-
ningar, så att man störes genom tanken
på hur »sakkunnig» författaren är. Men
oftast ger han med beundransvärd konst
i sonettens sammanträngda form en fyllig,
mångsidig och klar bild. Man kan så väl
förstå, att en fransman måste fröjda sig åt
denna form och att ordet »impeccable»
måste sväfva honom pä läpparna. Ingen-
ting vårdslöst eller tafatt, ingenting dim-
migt, intet onödigt prat Nog kunna
fyllnadsord påvisas, om man vill vara små-
aktig och söker bra. Enjambementer äro
mindre sällsynta. De verka dock oftast
angenämt, förmildrande det stela i dessa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>