Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Forntid och samtid - Molin, A. L.: Erik Gustaf Geijer och Anna Lisa Lilljebjörn. Ur Geijerska papper
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ERIK GUSTAF GEIJER OCH ANNA LISA LILLJEBJÖRN.
569
mitt ärende utan omsvep. ’Af alla,
som intressera mitt hjärta, har jag tagit
afsked’, sade jag. ’En återstår, som
intresserar mig mest. Ett återseende
oss emellan blefve säkert för bägge vik-
tigt. Det skall bero af min gode mor-
bror, om det får äga rum.’ Jag sade
honom huru litet jag ägde att erbjuda,
att ännu en 5 à 6 år kunde åtgå, innan
min ställning blefve säker. Han före-
ställde mig allt hvad jag många gånger
sagt mig själf. Jag svarade honom allt
hvad jag nu sagt dig. Han tycktes ej
vilja bevekas. Jag tog då hatt och käpp
— Gud skall veta med hvad känslor —
och ville gå. ’Ännu en ting’ — sade han
— ’jag kan ej styrka dig i ditt beslut.
Det är för vågsamt. Men det är hårdt
att skilja tvenne älskande hjärtan. Gören
som ni själf kunnen ansvara för.’ — ?Jag
går då till Onstad’, sade jag, och vi
föllo gråtande hvarandra om halsen. —
Jag kom; jag talte med Anna Lisa. Och
denna rena, öppna själ, som ej vet hvad
förställning vill säga, har med ett ord
bekräftat min lycka. — Jag har tillbragt
en dag hos min Anna Lisa. I morgon
begynner min landsflykt, men oaktadt
min saknad skall jag fördraga den lug-
nare nu än förut. — Hur lyckligt har
allt ej gått!» *
* Man jämföre med brefvet till systern
följande ur ett intressant bref till fru Geijer-
stam af vida senare datum — Sidmouth den
29 maj 1810:
»Min djärfhet att vid min så ovissa lycka
fästa en annans, som är oändeligen mera värd
än min, den vill jag efter inga allmänna klok-
hetsregler söka att försvara. Den gamla ur-
säkten skulle kunna anföras: ingen regel utan
undantag; men jag ser alltför väl i hvilka fall
den endast gäller. Saken hör med rätta till
undantagen, ifall personen hör dit. Den må
våga mer än mängden som känner sig ha
krafter därtill. Jag kan måhända ej räkna
mig ibland det antalet. Men om jag känner
allt hvad jag vågat, så vet jag äfven allt hvad
jag har att vinna. Om större hinder ock ligga
När vi läsa detta bref, förefaller oss
allt helt naturligt. Hur kunde bara
Geijer ens tänka på att handla annor-
lunda än han gjorde? Men vi må då
komma ihåg, att Geijers bref är skrifvet,
och den händelse han däri skildrar tima-
de för snart hundra år sedan. Och
om man känner tidens åskådningssätt
och besinnar den ovissa framtid Geijer
gick till mötes, må man också erkänna,
att han råkat ut för en ovanligt fördoms-
fri svärfar. Knut Lilljebjörn var ingen
bracksjäl. Hans ekonomiska ställning
var allvarsamt undergräfd — inte må vi
förtänka honom, om han som friare till sin
dotter framför Geijer föredrog en förmö-
gen man, i stånd att genast bjuda henne
ett hem, och till på köpet kanske
hjälpa honom att bringa reda i hans till-
trasslade affärer. När Lilljebjörn till en
början visade Geijer ovilja, handlade han
under trycket af sin nödställda belägen-
het; i annat fall hade han säkert genast
»fallit Geijer om halsen». Ty Lilljebjörn
var en innerligt god och beskedlig man,
i hög grad opraktisk -—■ dessutom, i för-
bigående sagdt, starkt påverkad af tidens
känslofulla strömning: rousseauanismen
—, som, ifall han inte ansett sig behöfva
taga hänsyn till annat än sitt veka hjärta,
säkert aldrig fordrat af sin dotters friare
någon annan rikedom än just den Geijer
mer än de flesta kunde bjuda: person-
lighetens. Men — han var en man som
var förtvifladt nära ekonomisk ruin: ur
emellan mig och den lycka jag söker än det
haf som nu skiljer mig från den jag älskar, så
ha ståndaktighet och kärlek förr öfvervunnit
svårare, och mig — jag hoppas det — mig
liksom den förste seglaren, hvilken fabeln gör
till en älskande, skola de en gång föra i
hamnen.»
Detta är käcka ord. — Geijer hörde också
till dem, som kunna våga mer än mängden,
därför att de känna sig ha krafter därtill. Att
han var medveten om sin styrka, det läser man
mellan raderna — trots reservationen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
