- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tolfte årgången. 1903 /
572

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Forntid och samtid - Molin, A. L.: Erik Gustaf Geijer och Anna Lisa Lilljebjörn. Ur Geijerska papper

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

572

A. L. MOLIN.

nog, men jag vill ej misströsta. — Be-
höfver mitt hjärta styrka genom exempel
af tålamod, arbetsamhet och förtröstan
till försynen, så behöfver jag ej söka
dem långväga. De ha omgifvit mig i
min barndom. De samma skola stödja
mitt hopp i mina manliga dagar. Och
hinner jag en gång en ålder med lugn
och ära och ser med tillfredsställelse
tillbaka på den tid, som jag tillbragt
själfständig och under eget tak, om ej
utan sorger, dock utan förebråelse, då
skall jag trycka min maka till mitt bröst
och ännu med åtankan af denna dag,
som gladt mitt hjärta, utropa med den
vise i skriften: ’Det är Faders och
Moders välsignelse, som byggt huset!’ —

»Älska min Anna Lisa, bästa För-
äldrar. Trösta henne och bed henne
hoppas, som jag ej, närvarande, får be
henne om. Men det är snarare den för-
träffliga flickan, som skall lifva mitt mod.
Måtte vi en gång snart bli fullkomligt
lyckliga! Det är den önskan, hvarmed
jag slutar mitt bref, som mitt hjärta är
för fullt att längre kunna fortsätta. Gud
välsigne mina älskade Föräldrar!»–––-

Redan den i september, omedelbart
efter mottagandet af föräldrarnas bref
hade Geijer skrifvit till sin fästmö:

»Jag har fått bref. Jag har fått full-
makt på att vara den lyckligaste människa
i världen. Inför himlen och allt hvad he-
ligt är, du är min och ingen makt på jor-
den skall rycka dig ifrån mig. Ty hör nu.
De hvilkas kärlek är den lifvande fläkt,
som uppehåller mig, som uppehåller mitt
lif, de som vårdat min barndoms svaga
dagar och vakat Öfver min väg, då jag
blef yngling, de ha höjt sina rena hän-
der till himlen, bedt Gud välsigna mig
och min brud — och jag har knäböjt
med andakt och undergifvenhet inför
Honom, som kallas Fader under alla
luftstreck. Jag tackar Honom. Han har
välsignat oss, ty det finns på jorden intet

värdigare uttryck af Hans nåd än en
faders visa omsorg, en moders gränslösa,
allt uppoffrande godhet. Jag tviflade
aldrig om att kunna vinna deras bifall;
likväl har denna välsignelse, emottagen,
och den ömma enfald hvarmed den är
gifven djupt rört mig. Jag har känt, att
det finns en lycka, som kan öka den att
vara älskad af dig — och du tror mig
— det är en hög försäkran.» — — —

Vi vilja lämna Geijer i England att
längta och vänta, och återvända till Oden-
stad och — fru Geijers memoarer.

»Då vi begärde min fars välsignelse»,
skrifver hon, »gaf han den visserligen,
men såg mörk och förstämd ut. En
dunkel och svår aning genomflög mig
af hvad som ännu återstod att lida af
min fars missnöje och missräkningar —
och Erik Gustaf var ej väl borta förrän
jag erfor hela bitterheten däraf. Min
far var djupt missnöjd öfver att vi ej
kunnat besluta annorlunda. Han hade
haft ett så stort förtroende till mitt för-
stånd och trodde, att jag visste huru
väl en räddning behöfdes för hela familjen
m. m. — Huru beskrifva min sorg och
bestörtning härvid. Jag höll så gräns-
löst af min far, jag hade ju i veckor
och månader vant mig vid den tanken
att uppoffrandet af min känsla och bö-
jelse för hans lugn och hans bästa var
både min plikt och min skyldighet —
och jag hade verkligen både genom den
sjukdom jag genomgått och mina inre
själfpröfningar kommit långt på försakel-
sens väg. — Och nu! — stod jag där
så hjälplös, så förvirrad, så utan tillfreds-
ställelse att ha gjort annat än en svag-
het. — — — Intet moderligt råd —

ingen mogen vän att lita mig till.–––-

Erik Gustafs bref voro visserligen en
balsam, men ej nog, emedan det smär-
tade mig så, att min far aldrig frågade
efter honom eller begärde att läsa hans
bref och de voro dock så innehållsrika

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:45:54 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1903/0666.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free