Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skildringar och berättelser - Gernandt-Claine, Jane: Ett under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ETT UNDER.
6O5
förlät honom så gärna. Den kvällen var
han så nyter och glad.
Han hade något i hög grad upplif-
vande att syssla med i sitt stilla sinne,
och det dröjde länge, innan han som-
nade, men följande dag tog han skadan
igen. Han hvilade sig så grundligt, att
han kände sig fullkomligt utsöfd på nat-
ten, då andra människor lågo i sin sö-
taste sömn, och steg upp och gick ut i
trädgården och hämtade hacka och spade
och begynte gräfva en graf bredvid ba-
nanasträdens dunge.
Hvad han hade för händer ägde väl
intet särskildt muntrande i sig, men Oo
Gne smålog så godt som hela tiden —
det skulle ligga en riktig raritet i graf-
ven. Sist han var inne i staden hade
han snokat upp en mycket gammal och
illa medfaren bild af den Välsignade,
hvars förgyllning var nästan helt och
hållet borta och som han tänkte stoppa
i jorden. Den Helt Upplyste satt med
korslagda fötter som i det ögonblick
han blef delaktig af buddhaskapet, och
det var en enkel sak att smeta ett lager
af mylla öfver* lemmar och ansikte.
Gubben Vördnadsvärd förhastade sig
icke. Stunden var väl vald, och det
f fanns icke en lefvande själ som kunde
se hvad han tog sig till, inte han själf
en gång, men det gjorde ingenting, han
kände sig för, och då gestalten af den
Fullkomlige var riktigt ordentligt insmord,
småsmilade han belåtet. »He, min kära
Buddha», sade han och stoppade bilden
ned i hålet. Att jämna ut jorden var
det lättaste i världen, och när han gick
in till sig, hade han inte förlorat tiden,
fast gryningen var så pass nära, att syd-
korset syntes på himmelen.
Hans lilla Mah Hla sof som ett godt
barn, den kära själen, och då han sträckte
ut sig på sin bastmatta, tog han sig en
liten funderare öfver hur väl allting gått
honom i händer ändå, sedan han fick
den goda ingifvelsen att gifta sig. En
sötare hustru kunde då ingen ha. Tänk
så glad och nätt och klok hon var och
så bra hon skötte ståndet med mjöl och
gryn i basaren. Den lilla ungen, hon
förtjänade att bli lyckligt gift, hon för-
tjänade att få en man med hufvudet på
rätta stället.
Det hade ju sett litet hotande ut med
krafbrefven, som regnat öfver huset, men
nu var allt det där klart igen. Sådant
klarade sig, när man fått en hjärna, där
idéerna dansade som kolsyra i sodavat-
ten. Han hade haft många funderingar,
medan han satt härinne och grundade
öfver hur illa han råkat i klämma, men
nummer ett bland allesammans var den
om bilden, som nu kommit lyckligt och
väl i sitt hål och skulle se dagens ljus
igen, tack vare ett mirakel Det var
inte slut ännu. Åhnej, godt folk, åhnej.
. . . Det hade stått en del otidigheter i
de där brefven, men han var långt ifrån
dum. — — —
Då lilla Fru Skönhet öppnade sina
ögon fram i dagbräckningen och redde
sig att stiga upp, såg hon sin make sitta
upprätt på bastmattan och se ut i rum-
met med en min, som kom henne att
resa sig på armbågen.
»Men hvad är det åt dig, kära du?»
sporde hon.
»Mah Hla», utbrast han, »kom hit,
Mah Hla. Har det någonsin händt dig
att se hvita gestalter i drömmen?»
»Hvita gestalter», undrade hon. »Nej,
inte hvad jag vet. Hvad för sorts ge-
stalter?»
»Nater», mumlade han, »jag såg en
nat* i natt. En skön och högrest man
med ringar i öronen och krona på huf-
vudet, som kom fram till mig och bad
mig stiga upp och gå ut i trädgården
och gräfva upp en Buddhabild, som lig-
* Andeväsen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
