Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Teater - Laurin, Carl G.: Från Stockholms teatrar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRAN STOCKHOLMS TEATRAR.
Af CARL G. LAURIN.
Med 2 bilder.
DET vore orättvist att klaga öfver Stock-
holm som teaterstad, åtminstone hvad
antalet teatrar beträffar. Under sistförflutna
månad ha sju skådebanor dagligen bear-
betat publiken, hvilket gör nära 50 före-
ställningar i veckan. Paris skulle med
samma proportion ha 70, London 112
teatrar. Det tyckes således ej vara blott
i telefoner Stockholm står främst. Lägger
man så härtill, att fem teatrar stå under
en allsmäktig härskare, en upplyst despot
— idealet för all konstpolitik —, som
äfven till en del bestämmer landsortens
dramatiska öde, så måste erkännas, att ett
land, som nästan fullkomligt saknar inhemsk
dramatisk litteratur, tyckes ha fått mer an
det förtjänar. Och ändå finnes det folk
som klagar öfver våra teaterförhållanden.
Teatern bör vara nöjd öfver allmänhetens
knorrande och knotande — det bevisar
alltid intresse. Jag förmodar, att skåde-
spelarna liksom konstnärerna anse all kritik
onödig och vilseledande, och ändå skulle
kritikens upphörande vara ett bevis på full-
ständig likgiltighet hos allmänheten — ett
tillstånd mera lugnt än glädjande för konsten.
Låt vara, att man, då det gäller estetiska
spörsmål, aldrig kan komma till något
positivt resultat, men skall man därför upp-
höra att tala om konst? Nej, »discutons
avec agrément et avec passion», säger
Anatole France, och han vet hur det skall
vara. Dock det är ej alla gifvet att vara
älskvärda och passionerade. Då får man
nöja sig med den enkla oförgripliga me-
ningen. Bland klagomål öfver teatern höres
oftast, att så få verkligt goda skådespel
gifvas, och när dylika ges, sörjer man öfver
att de få ett underhaltigt utförande.
Här gafs några få gånger en repris af
En folkfiende 2S. Henrik Ibsen. Den spe-
lades bra, men publiken gick ej dit i större
antal. Hvarför? Naturligtvis därför att
den stora publiken tycker om dåliga skåde-
spel, dåliga taflor, dåliga böcker. Det har
den gjort i alla tider och öfverallt. »Hör
du, det där var en idealist, men bra oprak
tisk, — hvem har skrifvit stycket?» var en
anmärkning som fälldes efter en af de sista
föreställningarna. Pjesen är aktuel och
tyckes skola jäfva sina egna ord om en
sannings lifslängd. Den har förbjudits af
den japanska censuren, som förmodligen
trodde att Ibsen tänkte på den officiela
lögnen i Japan, då han skref. Det ser ut
som om Ibsen skulle kunna förstås och ej
bara missförstås. Att återse Sveriges störste
skådespelare i D:r Stockmans rol var ett
kärkommet nöje. Tyvärr har jag ej ett så
godt minne, att jag som en del recensenter
kan tala om olikheterna mellan denna fram-
ställning och den för 16 år sedan. Sitt
landtliga etiska »mäle» hade han emeller-
tid kvar, och detta framkallar det älskvärda
naiva intryck, som åsyftas. Kraft och humor
fanns det godt om. Bland öfriga medspe-
lande märkes särskildt Aslaksen, spelad af
herr Axelsson. En ypperlig mask med
jätteskägget, som tyckes ha sugit ut musten
ur ansiktet, och bakom hvilket han döljer
något af sin feghet. Hvem känner ej igen
från möten af alla slag det välvisa pre-
dikandet af denna den moderata hederlig-
hetens representant. Billings halfherretyp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
