Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Teater - Laurin, Carl G.: Från Stockholms teatrar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN STOCKHOLMS TEATRAR.
609
med sina halfva, obestämda gester, han som
behöfde en ny påfyllning af gälla, gjordes
intelligent af Herr Klintberg. Folkmötes-
scenen skulle ha verkat mera, om en del
deltagare fått sitta. Nog finns det ofta för
få stolar på möten, men inga stolar är ett
fel. Skulle ej dylika folkscener göra mera
effekt, om man hushållade med ropen och
skriken i början, så att ett crescendo vore
möjligt?
Efter föreställningen lämnade man tea-
tern med den känsla af tacksamhet, som
medföljer betraktandet af stor konst. Huru-
vida man sedan var luttrad, som Aristo-
teles ville, blir en samvetssak för en hvar.
Att vår tids tankar i vår tids dräkt kunna,
sedda genom ett stort snilles temperament,
höja oss öfver hvardaglighetens käxande
och ledsnad, det förstod man och gladdes
öfver att för en gångs skull slippa messer
Giovanni eller junker Hans. Man sade till
sig själf: Är detta skomakarerealism, så
gif oss mycken sådan!
Gorkis Natthärbärget saknade däremot
den befriande känsla, som bör vara ett
reciduum efter en lyckad teaterafton. Och
detta berodde nog mest på författaren till
dessa scener ur djupet. Kärnryskt var
dramat med sin Ödmjuka hyllning för un-
derklassen och sin sympati för blötdjurs-
karaktärer. Och dock känner man, att detta
ryska, trots all orientalisk fatalism, står oss
mera nära genom sitt hjärtelag, sin omått-
lighet, sin längtan efter idealitet än det
latinska kalla resonerandet mildradt af
formkänsla och sensualism eller till och
med än det hänsynslösa anglosaxiska be-
tonandet af viljan, som söker sin ursäkt i
praktiska reformer och energisk välgörenhet.
Hur påtagligt tränger sig ej ett folks anda
på åskådaren af ett drama! Om också ej
de långrockade och högbestöflade mosko-
viterna i en rysk »traktir» tala så filosofiskt
som Gorkis personer, så har man dock i
Ryssland på gator och gränder samma
starka känsla af hjärtevarm hjälpsamhet och
välvilja fattigt folk emellan. När därför
pilgrimen Luka knappast gillad af hög-
vördigheterna — de må vara arkimandriter
eller prostar — kommer in bland dessa
skökor och utkastade och endast har domens
ord för den gudaktige fariseiske värden
Mihail Ivanowitsch, påminner man sig Har-
nacks djupsinniga utläggning af den grekisk-
ortodoxa kyrkans starka evangeliska sinne
Ord och Bild, I2:e årg.
Fot. A. Blomberg.
EMIL HILLBERG.
just hos dessa pilgrimer, munkar och
lägre präster. Man har en känsla af att
Jesus af Nazaret skulle vara mera hemma-
stadd i detta brokiga sällskap än bland de
» öfverpösande ».
Herr Hillbergs hemska, hopkrupna
springande mot rännsnaran var af upprö-
rande effekt. Det fel i uttalet han lik-
som så många andra svenska skådespelare
har, den välsignade ovanan att säga do i
stället för du, som det heter på högsvenska,
blef här en förtjänst i återgifvandet af den
gamle rörande token, som hade sin flosku-
lösa skådespelarsvada kvar. Kläder och
hållning, rösten än darrande af fask patos,
än skroflig — allt var träffadt på kornet.
Han var en svamp fylld med giftet, och hans
sätt att dricka fick något af tillfredsstäl-
landet af ett skamligt behof, som verkade
förförande. Som helhet voro spel och sam-
39
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
