Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Teater - Laurin, Carl G.: Från Stockholms teatrar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6io
CARL G. LAURIN.
spel goda. Lukas evangeliska kulturförakt
— den äkta Tolstojska repliken om blank-
läderskorna, som symbolisera åtskilligt mer
än ett par skor —, hans lugna fatalism och
enkla varma sätt att säga replikerna voro
af god verkan, liksom den ryskprästerliga
masken med det lätt flottiga, långa håret.
Många fyllde med smak och redbarhet sina
platser som ohederliga busar. Herr Klint-
bergs baron, mollusken, som i en djupsin-
nig och enkel replik talar om hur han
flutit med strömmen, till dess en våg kastat
honom till Natthärbärget, låssmeden, herr
Johansson, hård, kall och hederlig som det
järn han hamrar på, herr Riego, den torr-
rolige mössmakaren, hvilken som alltid lyste
med den sällsynta men för en skådespelare
så dyrbara egenskapen naturlighet, och fru
Sandell böra särskildt nämnas. Den sist-
nämnda läste med lätt nasalton och kost-
lig sentimentalitet upp sin romantiska hi-
storia och gjorde äfven den stackars pro-
stituerades nervösa ilska mycket förtjänst-
fullt. Men borde hon ej ha yrkesdraget
mera utprägladt i dräkten? Herr Fröberg
skämde ej bort sin tjufrol, fröken Lunde-
qvists underklassrörelser med armarna och
ett par af fru Fahlmans skällsord voro värda
mention honorable.
Coquelin och Poquelin sammanställdes
förr i världen-, nu har Coquelin fyllt ett verk-
ligt behof genom att ge Cyrano en själ, dock
utan att glömma sin gamla kärlek till
Poquelin-Moliêre.
Edmond Rostand, »vår tids Shake-
speare», har författat Cyrano de B er ger ac.
Den är tryckt i 263 upplagor.
För ett par år sedan såg jag Coquelin
spela Cyrano på Pörte St. Martin-teatern.
En underbart stiltrogen uppsättning med
intryck från Velasquez och Albert Cuyp i
dekorationer och dräkter var en välbehöf-
lig praktkostym åt leddockan. Torr som
fnöske, bullrande som ett muskedunder och
tom som en trumma är denna pjäs, som
med Coquelins berömda »voix de trom-
pette» skrällt och genljudit på alla världens
scener. Det är en ganska kuriös känsla
man erfar, då ridån går upp för ett främ-
mande teatersällskap. Å ena sidan rampen
en publik med till en viss grad lika förut-
sättningar, lika fördomar och sympatier, a
den andra, som nu, ett stycke Frankrike,
hvilket af Stockholm kände Centralstationen,
Grand Hotel och Operan, bakom ridån,
spelande utan en aning om publikens tyc-
ken. Två främmande världar, skilda genom
rampen och åtskilligt annat också. En
formel kultur, som vi svenskar ännu ej
kunna mer än delvis fatta, och ett förakt-
fullt, envist och löjligt oförstående för allt
icke-franskt fanns helt säkert på den ena
sidan.
Edmond Rostands Cyrano har en ofant-
lig förtjänst. Den förkroppsligar i en punkt
de flesta felen i det franska lynnet, och
som dess form är klar och genomskinlig,
dess uttryck pregnanta, lyckas den också
skrika ut sin intighet för alla folk. Med
fin takt har Rostand tagit sitt ämne från
en tid, då den franska folksjälen fick sitt
nästan oläkliga giftsår genom Spaniens och
Italiens andliga inverkan. Italienskt lögn-
väsende och spansk »hederskänsla» frätte
då på Frankrike, och det är i denna osunda
luft Cyrano andas. Är ej detta gyckel och
ljugande, dessa »sköna gester» med guld-
börsar, som man bollar med, alla dessa
värjstötar med etisk tendens ihåligt? Är det
ej snarare skrattmusklerna än tårekörtlarna
som retas af den moraliske slagskämpen,
som, utan annat skäl än att en snäll frans-
man måste ljuga i dygdiga pjäser och
romaner, narrar Roxanes kärlek öfver på
Christian? Finnes det i hela litteraturen
en större kränkning af kärlekens majestät
än att låta orden »jag älskar er» tillbaka-
visas af den älskade med begäran att få
dem utstofferade med bjäfs? Hvad smattrar
och trumpetar, hvad rimmar, sticks och
ljuger han för, denne Cyrano? För »la
panache». Författaren har själf gifvit oss
det förlösande ordet i dramats sista replik!
För de vajande plymerna, röda som sväl-
lande tuppkammar, för panaschen, i hvilken
alla all världens operettgeneraler och många
af deras kolleger ute i lifvet placerat sin
heder, offrar sig Cyrano.
Denna franska ragoüt af »rimes riches»,
af pittoreska svordomar, där Cyrano dels
skryter med att »les cadets de Gascogne
font cocus tous les jaloux», dels hotar den
som vill »ridicoculiser» — ett franskt ord
om något — hans vän Ragueneau, spela-
des af den framstående franske skådespe-
laren med en vitalitet, en smak och en
auktoritet, som måste framkalla beundran.
Hvad medspelarna beträffar var det alltid
roligt att höra språket och se deras franska
rörelser och hållning, hvilka aldrig kunna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
