- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tolfte årgången. 1903 /
620

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Litteratur - Böök, Fredrik: Svensk berättarekonst

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

62O

FREDRIK BOOK.

tag. De härjade och brända fälten ha
mylla nog för en sista vegetation, en blom-
stervärld på darrande, tunna stänglar, med
brokiga blomblad, som sitta löst som vall-
mons, en drifhusvärld, som snabbt skjuter
upp, härmande den stora naturen därute,
och lika snabbt vissnar ned, liksom rosorna
på den sjukes kind.

Det är härom Sigge Almen diktat en
bok, full af en fin och vemodig poesi.
Den genomandas af det allvar och den
stora ro, som dödens närhet skänker, och
man har efter dess läsning en stämning af
sublimerad lifslust, som icke pockar och
kräfver efter något utåt, utan har funnit
inre källsprång med renare vatten.

Den stilisering, som utgjort ett af för-
fattarens konstnärliga medel, är icke öfver-
allt lika väl använd eller lika mycket på
sin plats. Den första delen är den som
verkar minst; man har ännu för litet känne-
dom af den underliggande realiteten för att
gripas af den stiliserade skildring, som
byggts därpå; eller med andra ord, de af-
görande dragen ha icke kommit med i
konstverket, man känner sig tidtals utan-
för det hela, det är som om man såge
scener i dimma och hörde röster ur ett
annat rum. Men efterhand blir berättelsen
säkrare, och det finnes i det följande upp-
träden som äro enkelt stora, tecknade med
lugn och medveten styrka.

»Folke Rehn» är en bok, som man
icke glömmer, som står kvar i ens minne
icke blott i kraft af sina konstnärliga egen-
skaper, utan äfven med makten af den till
vackert allvar härdade personlighet, som
står bakom verket.

Henning von Melsted har med sina båda
senaste böcker, »Kärleksresan* och ^Storm-
tiders, återvändt till romanen, en konstart
som han med förbluffande resultat dyrkade
redan i sina anonyma debutböcker om Ge-
org Dahna och Leo Dahna. Hvad »Kär-
leksresan» angår, så höjer den sig icke
väsentligt öfver det stadium, som dessa
hans tidigaste verk beteckna. Möjligtvis
så till vida, att »Kärleksresans» hjälte, herr
Waldemar Theda, lyckas bevara sitt sken
af djupsinnighet fem minuter längre än de
tämligen genomskinliga herrarna Dahna.

I »Kärleksresan» har Henning von Mel-
sted råkat i den för en författare obehag-
liga situationen att slösa sin varma sympati
och måttlösa beundran på en herre, den
läsaren icke undgår att finna både obehag-
lig och obetydlig. Waldemar Theda är
ämbetsman och vid gifna tillfällen författare.
Både i hans kärleksförhållanden och hans-
vänskapsförbindelser följer honom som en
svart skugga en kolossal djupsinnighet, som
märkvärdigt nog både hans vänner och
älskarinnor ha stort öfverseende med, utan
att läsaren kan ge dem alldeles rätt i denna
deras undfallenhet. Han samtalar med
mänskor hufvudsakligen för att få tillfälle
ge från sig repliker, som författaren och
en vän till Theda vid namn Jakob Möhre
högt beundra, under det att Thedas öfriga,
kamrater i verket — och förmodligen många
utomstående — i dem spåra försök till
drift. Hans bäste vän, ofvannämnde Möhre,
blir djupt olycklig i sitt äktenskap och
kommer till honom för att bli lugnad; i
sådant syfte läser Theda upp för honom-
ett dussin sidor aforismer om kärleken, och
Möhre finner sig häraf verkligen både styrkt
och tröstad, medan läsaren under de båda
vännernas förtjusning smyger sig bort all-
deles otröstlig. Hans kärleksförhållanden
äro till största delen lika konsekvenslösa
och ointressanta som den erotiska episod,
hvilken i form af en fysiologisk saga skil-
dras i början af arbetet och ger ett godt
prof på den grad af fantasi och originalitet
det äger.

I denne man, som aldrig tyckes ha,
företagit en handling i annat syfte än att
framkalla något slags njutning hos sig själf,
hvars hela lif är ett tröttande och barns-
ligt spetsfundigt resonerande om egna.
känslor — hur väl skulle icke Theda be-
höfva begrunda Poul Møllers ord: »En
Følelse, som Eiermanden selv har Nydelse
af, er en forjasket, befingret Blomst» —;
i denne sterile och ogeneröse man förälskar
sig helt otroligt Elsa Milow, en ung och
vacker kvinna, som för öfrigt är tecknad
med mera lif och sanning än de öfriga,
rätt töckniga personerna i boken. Histo-
rien om deras kärlek, berättad med ett
slags pretentiös rörighet, är det som huf-
vudsakligen fyller de många sidorna. Se-
dan Elsa tillfrisknat efter en svår sjukdom,
tyckes deras förening skola bli i någon
mån definitiv; de besluta att ägna sig åt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:45:54 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1903/0714.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free