Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Litteratur - Böök, Fredrik: Svensk berättarekonst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSK BERATTAREKONST.
621
konsten hvar och en på sitt sätt — hon
är nämligen sångerska — för att, som
Theda uttrycker det, »göra de friska friskare».
Allt detta förtäljes affekteradt i en ut-
tänjd och tämligen inbillningsfattig stil, som
allt som oftast pryder sig med anspråks-
fulla och dunkla sentenser samt hemlighets-
fulla uttalanden om lifvet, döden samt fram-
för allt kärleken, ämnen som det är svårt
att säga något alldeles meningslöst om,
ifall man aktar sig för mycket exakta ut-
tryck. Henning von Melsteds visdomsord
äro endels mycket naiva och alldeles själf-
klara och endels så snirklade och oklara,
att man efter fullbordad analys inte kan
annat än förvåna sig öfver, hur man kan
ha mod att säga en sådan bagatell så
krångligt. Paradoxer eller aforismer, som
hvarken blända eller ens glänsa, som icke
hopbinda fakta med stark och fyndig fan-
tasi, icke kasta blixtljus öfver skuggiga
nejder, utan endast på sin höjd aflocka
läsaren ett likgiltigt medgifvande, att man
möjligtvis skulle kunna säga på det viset,
höra till det billigaste och lättast öfver-
komna af allt litterärt gods. Ännu värre
blir det, när de serveras i en form, som
är enkom hoptrasslad för att man skall få
något att reda ut; man vill då ha lön för
mödan och förargas ovillkorligen öfver att
proportionen mellan hvad man har att
öfvervinna och hvad man har att vinna är
så ogynnsam — och så gynnsam för för-
fattaren.
Ungefär detsamma gäller om bilderna,
som ju utgöra hvarje litterär stils innersta
nerv och utgångspunkten för all konstnär-
lig teknik. De äro hos Melsted alltid ut-
funderade och matta, sällan sprungna fram
af inre nödvändighet och omstrålade af
visionens klarhet. Det finnes hos honom
ingenting omedelbart konstnärligt, allt är
ditklistradt eller i bästa fall framkeladt;
aldrig en fläkt af den heliga naivitet, som
susar kring alla diktens äktfödda.
Härmed är icke sagdt, att det ej möj-
ligen finnes vissa ljusare sidor. De fram-
träda kanske bättre i »Stormtider», som
under alla förhållanden är en smula mindre
lösligt hopkommen och mera begränsad.
Det förefaller också, som om författaren
insett nödvändigheten af att gifva af kall
på en god del af sitt djupsinne och be-
slutat sig för att inte låta det alldeles öf-
verväldiga sig. Det finnes i »Stormtider»
några skildringar, som öfverraska genom
en vek och poetisk känsla, det finnes träf-
fande enskildheter, och stilen är icke lika
osäker som i »Kärleksresan». Men den
psykologiska situation, hvari boken mynnar
ut, är monstruös och ohållbar och lusten
att imponera med anspråksfulla tomheter
fortfarande liflig.
Och fortfarande är man tveksam om
hvar man befinner sig, om det verkligen är
på vår egen jord eller i någon monomans
drömvärld, där allt lifsintresse, all känsla
och håg absorberas af erotiken och där
kärleken är en stor och fordrande makt
icke genom sina oöfverskådliga etiska och
sociala konsekvenser, utan endast och alle-
nast genom sin förmåga att bereda de ut-
söktaste sensationer, en värld utan must
och färg, enformigt tröstlös i sin njutnings-
törst, och från hvilken man med glädje
vaknar upp till en verklighet med rikare
lifsinnehåll.
August Bondeson, den populäre för-
fattaren till ett af den svenska humoristiska
litteraturens originelaste och kostligaste
verk, »Skollärare John Chronschougs me-
moarer», har sammanfört en del af sina
i tidskrifter och kalendrar förut synliga all-
mogehistorier till ett band, som han kallar
»ÆT. V. K.», en mystisk formel, som är
lånad frän »Vingåkersgubbens» recept och
betyder Mina Vanliga Kryddor. Det är
icke många allmogeberättelser på bygde-
mål — Bondeson använder för öfrigt en
litterär hybridform mellan landsmål och
riksspråk —, som äro så äkta och natur-
liga i tonen som Bondesons, så litet an-
lagda på att bara vara till lustighet för
stadsbor. De sakna i allmänhet verklig
poäng, men äro i ersättning aldrig skruf-
vade utan berättade rakt fram utan ett
spår af ansträngning och med prägel af
den största trovärdighet. Många af dem
äro också inte bara roliga utan verkligt
värdefulla, taflor som utmärkas af en slå-
ende sanning och en sund humor och som
äro målade med en enkel och likväl konst-
förfaren realism.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
