Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konst - Strengell, Gustaf: Finsk arkitektur i våra dagar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
646
GUSTAF STRENGELL.
DÖRR I POHJOLAS HUS. GESELLIUS, LINDGREN
& SAARINEN.
praktiska är i stället till en viss grad
försummadt, butiklokalerna i bottenvå-
ningen äro sålunda rätt trånga, och i
fasaderna finnas inga platser för skyltar
anvisade eller öfver hufvud disponibla
— det är påtagligt, att man alls ej velat
ha några sådana; de skulle störa total-
intrycket. En jämförelse med det midt
emot liggande Lundqvistska affärspalats,
som tidigare omnämts, är i detta afse-
ende synnerligen intressant.
Äfven i det inre finnas anordningar,
vittnande om konstnärernas obenägenhet
att låta konstruktiva delar osminkade
komma till sin rätt. Där står i expedi-
tionssalen en gjutjärnskolonn, nödvändig
för att uppbära golfvet i nästa våning.
Denna skulle exempelvis en modern
belgier under alla omständigheter visa
ohöljd, sådan den en gång är. Men en
dylik tingest är i sig själf föga poetisk,
och arkitekterna ha i detta fall också
omklädt den med ett skal af bräder.
Sådan den nu står där, gör den intryck
af en väldig, massiv stock, med de järn-
bandade sträfvorna uppbärande grofva
takbjälkar. Men träpelaren döljer inom
sig en spröd järnstomme, och de grofva
takbjälkarna äro också de en blott de-
koration af påspikade tunna bräder. —
Sålunda se vi i dessa arkitekters
byggnader rationalisi nens kärfva sannings-
sträfvan småningom åter förbytas i ro-
mantikens kapriciösa konst. I stället
för den förras nyt tra tanke har trädt
en spelande fantasi, hvilken, icke längre
tillfredsställd af det blott torrt praktiska
och solida, skapar sig en egen värld,
en undervärld mellan himmel och jord. —
Det utmärkande för Gesellius’, Lind-
grens och Saarinens konst i denna dess
senare fas i motsats till dess förra, är
den påtagliga sträf/an till största möj-
liga tyngd och kraft den konsekvent
företer. Formerna mnna ej blifva nog
PELARE I POHJOLAS HUS. GESELLIUS, LINDGREN
& S AAR [NEN.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
