Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skildringar och berättelser - Butenschön, Andrea: La Verna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
652
ANDREA BUTENSCHÖN.
försvann bakom honom i soldiset den
augustidag, han för första gången steg
upp mot la Verna, tystnade sorlet af
alla de tvistande stämmor, som ännu
genljödo i hans öra, och de djäflar, som
om natten utmattat honom med sina
anfäktelser, sträckte alla vapen inför den
klarhet, som strålade mot honom där-
ofvanfrån. Och då han hvilade sig un-
der eken för att, svag som han var, kunna
bestiga den brantaste backen, kommo
en stor hop fåglar af alla slag kring
honom, slogo med vingarna och sjöngo
af glädje öfver hans ankomst. Då visste
den helige af Assisi att det var Guds
vilja, att han och hans trogne skulle bo
däruppe, ty deras bröder, de små fåg-
larna, hade gjort fest för dem.
Mina steg blefvo allt tyngre, ty vä-
gen var mödosam, men jag såg ej till-
baka, utan längtade mot mitt mål. Ett
kalt stycke landskap sträckte sig nu fram-
för mig, och jag önskade, att en källa
sprungit upp ur den torra jorden för mig
som för Fransiskus’ följeslagare — dä
blixtrade i de sista solstrålarna fönstren
från la Vernas klippkyrka, och de höga
rönnar och askar, som kransa kloster-
höjden, vinkade mig till sig i aftonbrisen.
Hur aflägset trolsk ligger ej dalen där-
nere, sedd mellan deras gröna förhänge!
Där låg den värld, som fransiskanerna
ej skulle undfly, utan skynda att frälsa,
och naturen skulle med sin skönhet tjäna
de tjänande — så menade väl il serafico
padre, då han lät bröderna plantera.
Eller ville han kläda sin broder berget
och bereda sina bröder träden en plats,
där de kunde sträcka sina kronor när-
mare himlen?
Nu ringer det till aftonsång, och det
strömmar ut frid, en sällsam frid från
la Vernas klosterhöjd. Hela luften är
full af klockornas klang, ett enda stort
välkommen åt alla. Och denna luft
måste varit lättare att andas i, ty jag
steg skyndsamt tippför den sista branten;
hunnen inom porten ringde jag på hos
munkarna. Klosterdörren öppnades som
af en osynlig hand, ty ingen stod innanför,
men från öfre våningen hörde jag en
röst, som hälsade mig välkommen. Där-
uppe mötte mig en brun broder; får man
så melodisk stämma och så djupa ögon
genom fasta och böner? Han log. »Vill
ni verkligen stanna hos oss i kväll?»
frågade han. Visst ville jag stanna. Och
han ledde mig genom många salar, där
dukade bord väntade hungrande gäster,
till klostergården, samt lofvade att kalla
mig till aftonvard.
Det är lördagskväll. På klostergår-
den sitta arbetsfolk och hvila efter fär-
den från sina hem i dalen; i morgon
skola de alla i högmässa. Det nötta
kopparkaret hänger öfver brunnen; jag
tänker på hur mång tusen gånger det
sänkts för att hämta upp vatten åt
de törstande, och då jag ser ned på den
slingrande landsvägen, undrar jag hur
mång tusen vandrat efter, där S:t Fran-
siskus gått före?
I morgon vill äfven jag gå i hög-
mässa. Då kanske den broder, som nu
leende för pilgrimerna kring till alla de
heliga ställena, skall ha utbytt sin grofva
bruna kåpa med repet om lifvet mot
hvit sidenbrokad med ordensmärket,
de skära törnelösa rosorna; raskt skall
han vandra fram och tillbaka i rökelse-
skyar öfver kyrkogolfvet, och orgeln
skall tona som i festmarsch. Och jag
sitter därinne och ser hur Luca delia
Robbias ängel kommer till jungfru Maria
med bebådelsens tecken; hvit är också
jungfrun och hvit är ängeln, men fästets
blå lyser bakom dem.
Klostergården, omsluten af sin låga
mur och sina gamla byggnader, full af
minnen i hvarje vrå, är ett rike för sig.
Härifrån hittar man väg till klippbloc-
ken, som remnade den natt Kristus kors-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
