Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skildringar och berättelser - Butenschön, Andrea: La Verna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
656
ANDREA BUTENSCHÖN.
fred, fred. Det förgångna står alltid och
och väntar på att bli insläppt i det närva-
rande, då dess tid är inne, men var väl
ögonblicket inne nu? Skulle jag redan
jagas tillbaka till min egen tid och min
egen ängest utan att ha undfått någon
absolution efter min bikt, utan att ha
fått ana, att ödet är barmhärtighet? Hade
kyrkofönstren lyst så vänligt mot mig
från klippan, och klockornas klang lyft
mig in i ett sabbatsrike, därför att jag
först därifrån skulle kunna mäta afgrun-
dens djup? Jag satte mig stilla på mar-
ken och väntade.
Då kom han tillbaka, min brune bro-
der, och jag satt orörlig för att upp-
fånga hans hviskning genom tiderna.
Han talade om, hur han aldrig begärt
något för sig själf, hvarken af ödet eller
af människorna, men han hade blifvit
rik i sin fattigdom, ty han gaf alltid —
en flik af himlen hade han bredt ut på
jorden, därför att han vändt lyckan ryg-
gen och sökt olyckan. Han talade om —
och nu blef hviskningen så svag, att jag
knappast kunde höra den — hur han
vuxit sig rak, därför att han lärt sig
böja nacken och oöfvervinnelig, därför
att han aldrig stått det goda emot.
Jag lade mitt öra till marken för att
lyssna till hans fjät, i det han gick, och
jag hörde, hur de genljödo i klösternas
celler och under de låga hyddornas tak
— ja, ända långt bort inom Jerusalems
murar, där hans bröder hålla vakt än i
dag. Jag hörde vingslag i luften som
af tusen fåglar, och då jag blickade upp,
såg jag en skepnad i munkkåpa glida
mot den gloria, månen kastade bland
molnen i dämpad silfverglans, och ur
människors, djurs och plantors slummer
steg i drömmarna en bön, som andades
genom natten or a po nobis.
Ej förgäfves grät du dina ögon blinda,
leende broder från Assisi, ej förgäfves
valde du stenen till din hufvudkudde.
Än kan din tår falla het på den svarta
blodsdroppe, som fläckar vår hand, och
göra den ljusare; än kunna vi hvila ut
en stund på ditt hårda läger i känslan
af att här var striden utkämpad för
alltid.
Stjärnan lyste klar öfver poppelns
spets, lyste öfver en lång väg jag hade
att gå hem — barfota. Men tyst hade
det blifvit i backen kring mig, och under-
bara dofter stego upp ur daggen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
