Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Forntid och samtid - Ekholm, Nils: Svante Arrhenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NILS EKHOLM.
reda ligger i Linköpings stift. Den äldre,
Johan Peter Arrhenius, framstående bota-
nist, blef föreståndare för Ultuna landt-
bruksinstitut, professor samt sekreterare i
landtbruksakademien, berömd läroboksför-
fattare i jordbruk. Den yngre, Svante Gustaf
Arrhenius, Svante Augusts fader, var in-
geniör. Han tog landtmäteriexamen, blef
v. kommissionslandtmätare i Kalmar län
och därefter akademifogde vid Uppsala uni-
versitet. Hans eftermäle i »Östgötars Min-
ne» lyder: »Plikttrogen, arbetsam, vänfast
och hjälpsam».
Svante Augusts föräldrar voro sedan
1861 bosatta i Uppsala, vid hvars högre
allmänna läroverk han 1876 aflade mogen-
hetsexamen. Redan i skolan ådrog han
sig genom sin begåfning lärarnas särskilda
uppmärksamhet. År 1878 aflade han filo-
sofie kandidatexamen vid Uppsala universi-
tet och ägnade sig därefter åt sina hufvud-
ämnen matematik, fysik och kemi, i hvilka
han våren 1884 aflade filosofie licentiat-
examen. Samma termin disputerade han
för filosofiska graden, promoverades till
filosofie doktor och blef docent i fysikalisk
kemi vid Uppsala universitet. Men redan
dessförinnan hade han författat ett af sina
förnämsta arbeten, som förskaffat honom
berömmelse inom hela den naturvetenskap-
liga världen. Han hade valt elektricitets-
läran, särdeles elektrolysen, till sitt egent-
liga forskningsområde, och emedan för-
hållandena vid Uppsala universitet då voro
föga gynnsamma för ett själfständigt studium
af fysiken, arbetade han åren 1881, 1882
och 1883 i detta ämne hos vetenskaps-
akademiens dåvarande fysiker, professor
Erik Edlund, hvilkens välvilja och förtro-
ende han i hög grad förvärfvade sig. Resul-
tatet af hans undersökningar förelåg snart
i tvenne afhandlingar, som på hösten
1882 och sommaren 1883 anmäldes till
införande i vetenskapsakademiens skrifter.
Den senare af dessa är ett stort arbete
i tvenne delar, en experimentel och en
teoretisk. Värdet och betydelsen af denna
den 24-årige forskarens undersökning öfver
elektrolysen och elektrokemien karakterise-
ras bäst genom de omdömen, som utlandets
förnämsta fysici och kemister sedermera
därom afgifvit. Såsom prof må här först
anföras ett utdrag ur det utlåtande, som
den framstående fysikern prof. C. Christian-
sen vid Polyteknisk Läreanstalt i Köpen-
hamn afgaf år 1895. Hans ord lyda i
öfversättning:
»Som ett program för S. Arrhenius’ framtida
verksamhet kunna afhandlingarna i Bihang till K.
Svenska Vetenskapsakademiens Handlingar 18 Bd.
N:o 13 — 14 1884 betraktas. Deras hufvudtitel är:
Recherches sur la conductibilité galvanique des
électrolytes. I dessa afhandlingar visar han strax
sin nya fria syn på den föreliggande uppgiften och
på förutvarande arbeten och åsikter. Medan man
förut tänkte sig en saltlösning innehålla ioner (d.
v. s. elektriskt laddade molekyler) antingen i fast
förbindelse eller också alldeles åtskilda, visar Ar-
rhenius, att det är möjlighet för ett tredje,.den del-
visa dissociationen i elektrolyter. Konsekvenserna
af denna nya uppfattning ge honom förståelsen af
en mängd förhållanden hos elektrolyter.
Den starkt framskridande dissociationen vid ut-
spädning kräfver, att ledningsförmågan alltjämt
växer med utspädningen, hvarvid vi afse den s. k.
molekulära ledningsförmågan (k’m efter F. Kohl-
rausch). Detta strider mot erfarenheten i fråga om
de icke-neutrala föreningarna, men Arrhenius reder
sig ur svårigheten genom att taga hänsyn till de
orenheter, som icke fullständigt kunna aflägsnas ur
vattnet genom destillation. Arrhenius sätter nu
den elektrolytiska dissociationen i förbindelse med
ämnenas kemiska aktivitet; föreställningen om ett
säreget dissociationsvärme gifver en öfverraskande
enkel förklaring af den märkeliga öfverensstämmel-
sen i värmetoningen vid många syrors och basers
förening, samtidigt med att undantagen finna sin
förklaring.
Betydelsen af de i dessa afhandlingar nedlagda
idéerna framträdde särdeles tydligt, när de sattes i
förbindelse med van’t Hoffs lära om osmotiska
trycket. Denna stämde i själfva verket endast i
ett begränsadt antal fall med erfarenheten, och
grunden för dess giltighet lät sig icke angifva, förr
än Arrhenius gjorde uppmärksam på att undanta-
gen voro elektrolyter».–––––
Detta bekräftades af professor van’t
Hoff själf, hvilken, då han såsom förste
Nobelpristagare i kemi på vetenskapsaka-
demiens hörsal i Stockholm i december
1901 höll sin Nobelföreläsning, yttrade:
»Om ej Arrhenius varit, hade jag ej stått
här nu».
Ett annat år 1895 uttaladt omdöme
af professor W. Ostwald i Leipzig inne-
håller bl. a.:
»I min bok elektrokemiens historia är jag just
nu sysselsatt med Arrhenius’ arbeten, som jag vär-
derar efter förtjänst. Om dem handlar hela ka-
pitlet om denna disciplins nyare utveckling».
Den berömde fysikern prof. Ludwig
Boltzmann vid universitetet i Wien yttrar
samma år:
»I den nyss utkomna »Grundrisse der Elektro-
chemie» säger prof. Hans Jahn i företalet: »Ar-
rhenius har obestridligen gifvit vetenskapen en stor
tanke, hvars konsekvenser icke blott utan undan-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
