Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Forntid och samtid - Ekholm, Nils: Svante Arrhenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
66o
NILS EKHOLM.
gån hos fosforescerande och hos belyst
luft, leddes han häraf till att undersöka
solstrålningens inverkan på de elektriska
företeelserna i jordens atmosfär (1888). Då
Arrhenius och Ekholm år 1898 stiftat fysiska
sällskapet i Stockholm, i hvars program in-
gick att dryfta alla fysikens problem, äfven
meteorologiens, geofysikens och den kosmi-
ska fysikens, kom luftelektriciteten särskildt
under debatt. De drogo ur dittills utförda me-
teorologiska undersökningar den slutsatsen,
att månen sannolikt utöfvar ett betydligt in-
flytande på åskvädren, luftelektriciteten samt
norrskenen och söderskenen (med samfälldt
namn kallade polarskenen). Denna slutsats
bekräftades fullständigt genom en mödosam
undersökning, som de tillsammans utförde,
delvis efter nya metoder, under åren 1893
—1898, och hvars resultat är publiceradt
i fyra afhandlingar i vetenskapsakademiens
skrifter. Utom det funna måninflytandet,
som har en starkt utpräglad period lika
med månens tropiska omloppstid, d. v. s.
i medeltal 27 dygn 7 timmar 43 minuter,
uppvisade de också en annan dylik period,
hvars längd är i det närmaste 26 dygn
och som redan förut var spårad af andra
forskare, men med osäkert resultat. Verk-
ningarna af dessa elektriska perioder har
Arrhenius sedermera ådagalagt äfven i fy-
siologiska fenomen hos djur och människor.
I en afhandling om norrskenets orsak (1900)
har han tillgodogjort sig de resultat, som vun-
nits genom nämnda undersökning och med
stöd af Maxwells berömda elektromagne-
tiska ljusteori sökt förklara norrskenet,
zodiakalljuset och kometsvansarna m. m. så-
som förorsakade af ett regn af ytterst fina,
med negativ elektricitet laddade partiklar,
hvilket regn framkallas af det s. k. strål-
ningstrycket, som utgår från solen. Här-
igenom synes vägen banad till förståelsen
af dessa gåtfulla fenomen.
Ett annat lika gåtfullt vetenskapligt
problem, som också behandlats i fysiska
sällskapet och på grund af sin stora be-
tydelse för allt lif på jorden är särdeles
viktigt i praktiskt afseende, är frågan om
orsaken till de stora klimatändringar, som
fordom timat på jorden, från den varma
stenkolstiden och krittiden, då t. o. m.
polartrakterna åtnjöto ett tropiskt klimat,
till den kalla istiden, då Europas och
Nordamerikas nu blomstrande kulturland
voro stora isöknar liknande Grönland, samt
därifrån till nutiden med dess tempererade
klimat. Föranledd af professor A. G. Hög-
boms undersökningar öfver orsakerna till
förändringar i atmosfärens kolsyrehalt, an-
grep Arrhenius detta problem och sökte
på sitt vanliga djärfva och skarpsinniga
sätt ådagalägga, att just dylika förändrin-
gar varit orsaken till de ifrågavarande kli-
matändringarna. Undersökningen gaf an-
ledning till en vetenskaplig strid mellan å
ena sidan professor Knut Ångström i Upp-
sala, å andra sidan Arrhenius och Ekholm,
Frågan är ännu ej slutbehandlad, men se-
gern synes dock i det väsentliga luta åt
de sistnämndas sida. Det torde kunna
sägas om denna strid, att den, äfven oaf-
sedt frågan om orsaken till de stora kli-
matändringarna på jorden, varit fruktbrin-
gande för vetenskapen, i det att båda
de stridande parterna därunder genom sina
undersökningar öfver lagarna för värmets
strålning och absorption lämnat värderika
bidrag till lösningen af frågan om »naturens
värmehushållning ».
Nämnda problem rörde både geologien
och meteorologien; mera rent geologisk är
frågan om den fysikaliska kemiens tillämp-
ning på vulkanismen, ett ämne som Ar-
rhenius med stor framgång behandlat år
1900. Vidare har han i samarbete med
en af sina lärjungar i fysikalisk kemi, me-
dicine doktor Thorvald Madsen i Köpen-
hamn, visat, att den fysikaliska kemiens
lagar gälla för de i serumterapien studerade
toxinerna och antitoxinerna, hvilka befunnos
neutralisera hvarandra ungefär såsom syra
och bas. Sedermera har han ådagalagt, att
hela den kemiska delen af den i praktiskt
hänseende så viktiga serumterapien behär-
skas af enkla fysikalisk-kemiska lagar.
Under allt detta har Arrhenius också
medhunnit att författa tvenne stora läro-
böcker, nämligen »Lärobok i elektrokemi»
(1899) och »Lehrbuch der kosmischen
Physik» (1901 —1903). Den senare är
icke en lärobok i vanlig mening, ty den
innehåller en mängd nya idéer och syn-
punkter, grundade på författarens egen forsk-
ning.
Man hör stundom påstås om vår tids
vetenskapsmän, att de äro och alltmer
måste bli specialister på ett begränsadt
område. Påståendet är nog ej nytt för
vår tid, utan har säkert kommit fram i
alla tider. I själfva verket träffar man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
