Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konst - Wåhlin, Karl: Människan och naturen. Några iakttagelser framför målningar af Richard Berg och Ejnar Nielsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
664
KARL WÅHLIN.
de gamla vid stranden, oljemålning AF richard bergh. Tillhö?- danska statens tafvelgalleri.
insats i Konstnärsförbundets utställning i
Köpenhamn. Men det yttre motivet ligger
åt ett helt annat håll. Vi stå vid randen
af hafvet, som dunkelt reflekterande solned-
gången — vinfärgadt, som Homerus kallar
det — i bred och långsam rytm rullar in
mot stranden. Upptill en smal strimma
himmel, nedtill en smal strimma land, och
på stranden, aftecknande sig mot den mäk-
tiga bakgrunden af hafvet, ett par grupper
af människor, som höra hafvet till. Det
är två kvinnor till vänster och tre män
till höger. De båda yttersta gestalterna
å ömse sidor vända sig i profil mot de
andra, som vi se rätt bakifrån. Så grup-
perade gifva de bilden af ett litet sam-
hälle för sig. Inför naturens öfvermakt
måste de sluta sig tillsamman. Hvar och
en af dem har sin saga. Men de hafva
också en stor gernensamhet. Alla äro de
flarn på lifvets böljor, alla lyda de för-
gänglighetens lag. Tidigt åldrade, brutna
af sitt yrkes mödor, liknande de af väder
och vind pinade träd, som växa ytterst ute i
hafsbandet, stå de där i sin sena och korta
hvilostund, försjunkna i betraktande af det
element, som är deras öde. Tungt och
doft stöna vågorna i regelbundet taktfasta
slag mot stranden, och med dyster glöd
lyser den lilla strimma af solen, som ännu
synes ofvanför horisonten, medan oväders-
moln och skurar nalkas på afstånd. In-
gen vet hvad morgondagen bringar.
När jag från denna målning vänder
mig till Ejnar Nielsens största duk på hans
utställning i Stockholm, »Mennesker lytte
til Klokkerne, der ringer Dagen ned», så
faller genast en likhet i ögonen*. Äfven
här framställas människorna i sin natur-
bundenhet inför det oundvikliga. Äfven
här se vi den afton, som kommer, när ål-
derdomen är inne. Men lika påfallande
äro skiljaktigheterna. Denna natur ligger
ej i verklighetens ljus, som hos Bergh. Den
är en mara, en spöksyn, sedd genom dessa
olyckliga gamlas af lifvets eländighet för-
* Sedan ofvanstående - skrifvits har jag funnit
öfverensstämmelsen mellan de båda målningarna
påpekad af Karl Madsen i en artikel i »Tilskueren»
om Konstnärsförbundets utställning i Köpenhamn.
I förbigående sagdt visar Madsen sig här, såsom
ofta förut, som en mästare i det noga afvägda och
nyanserade omdömets konst. Den lika underhål-
lande som för dansk uppfattning klargörande arti-
keln anbefalles lifligt åt svenska läsare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
