Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konst - Wåhlin, Karl: Människan och naturen. Några iakttagelser framför målningar af Richard Berg och Ejnar Nielsen - Dikter - Bergman, Bo: Mötet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MÄNNISKAN OCH NATUREN.
66^
Bergh och Nielsen, och det är just därför
som det kan talas om en fortsättning.
Inom de områden af samtida konst, som
jag haft tillfälle att öfverblicka, finnas inga
framställningar af människan i hennes för-
hållande till naturen, i hvilka problemet
ställts djupare eller förts till en innehålls-
rikare lösning än i deras här ofvan om-
talade arbeten, och därför har jag trott
mig med hänvisning till dessa bäst kunna
konstatera en framryckning inom den mo-
derna konsten utöfver det impressionistiska
sättet att se ögonblickets fenomen för deras
egen skull till ett seende, hvari mänsklig
känsla är meddelaktig, och till en sanning,
hvarigenom stora lifsområden belysas.
Den samtidighet i sträfvanden inom
litteraturens och de bildande konsternas
områden, som man i de flesta fall finner,
i fall man söker, kan äfven här påvisas.
Jag behöfver väl blott nämna namnet Mae-
terlinck för att de som känna hans arbe-
ten skola finna den slående öfverensstäm-
melsen mellan hans och de båda nordiska
konstnärernas syften. Dikter sådana som
»Intérieur», »L’intruse», »Les aveugles»
handla alla om det stora, allomfattande,
hemlighetsfulla, som omsluter människan
och allt hvad mänskligt är. Äfven i dessa
dramer lyssna människorna till klockorna,
som ringa ut dagen, äfven där stirra de
ut öfver det oändliga hafvet, i hvilket so-
len sjunker ned, och när den blinda unga
flickan i »Les aveugles» med asfodillerna
i sin hand säger: »Jag tror jag sett dessa
blommor förut —–––-Jag vet ej längre
deras namn — — — Men hvad de ära
tynande, och så mjuka stjälkarna äro»,—
då stiger ovillkorligen Einar Nielsens blinda,
flicka fram i minnet i sin rörande öfvergif-
venhet, äfven hon förnimmande yttervärl-
den genom ett brutet blomster.
Af BO BERGAAN.
Det kan låta som en sägen,
men en kväll förliden vår
mötte jag mig själf på vägen
som en man vid tjugo år.
Och jag tog mig själf i rocken:
Det var längesen, god dag.
Man far vill, man dränks i skocken
— låt oss gå ett litet slag.
Håret hängde ner till kragen,
och han gick med febersteg.
I de hvassa ynglingsdragen
satt en hungrig mun och teg.
Men han stannade och såg blott
på mig som jag tiggt en slant,
och i ryggens böjning låg blott
något höfligt obekant.
Jag blef hvit, jag kände svedan
af de sår som minnet ger,
och vi skildes tyst, och sedan
ha vi aldrig träffats mer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
