Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Litteratur - Böök, Fredrik: Några ord om Selma Lagerlöfs »Jerusalem» - Johanson, Klara: Slutord. (Svar å kritik.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NÅGRA ORD OM SELMA LAGERLÖFS »JERUSALEM».
675
hon vill ej att denna förändring skall karak-
teriseras med orden »behärskning» och
»mognad». Ett sådant beröm anser hon
vara korrekt endast om man »tillvitar Gösta
Berlings prosa svulst och affektation».
Men hvem tror väl nu för tiden på
något absolut stilideal, och hvad hindrar
oss att låta »Gösta Berlings» prosa gälla
för hvad den är och samtidigt uppskatta
språket i »Jerusalem» till sitt värde? I
»Gösta Berling» talar en nyväckt och in-
spirerad rost, yr och hänförd öfver lifvets
skönhet och sin egen klang; kan man icke
beundra detta och likväl inse, att det konst-
stycket kan göras en gång och aldrig mera,
om icke charmen skall gå förlorad. Hur
kan man vilja begära, att morgonen skall
räcka hela dagen, att den själarnas stora
och tunga kamp för renhet och frid, som
med sitt höga allvar fyllt sagoförtäljerskans
håg, att den skall tolkas på samma lekande
rytmiska språk som det, hvari Värmlands
kavaljerers glada äfventyr skildras. Den
stil, som nu är Selma Lagerlöfs naturliga
uttryckssätt, är ren, enkel och klar, djup
af allvar och full af lifsvisdom. Den är
nordisk i sin okonstlade ton, som stundom
blir nästan kärf; man erinras om de.isländ-
ska sagornas fasta och uttrycksfulla repliker,
om deras friska och manliga lifssyn — ett
vittnesbörd om hur stark den gamla andan
lefver kvar bland dalafolket, då dess nu-
tida skildrare osökt funnit en stil, som er-
inrar om de gamla sagoskaldernas icke
blott genom språkets daning, utan äfven
genom den egentliga berättareteknikens.
Det är ett bevis på vidden och djupet
af Selma Lagerlöfs konst, att hon från
Gösta Berlings solskensnejder nått fram till
den stora och kraftigt sköna natur, som
lefver i Ingmarssönernas tunga gestalter.
Hon omspänner, båda områdena som mot-
satser och ger dem personlighetens, mång-
falden inneslutande, lefvande enhet. Det
är den konstnärliga kritikens blygsamma
uppgift att försöka underlätta förståendet
af konstverken och försöka visa deras sam-
manhang med den personlighet, hvars puls-
slag förnimmes i hvart och ett af dem.
SLUTORD.
Denna tidskrifts redaktör har varit nog
vänlig att i korrektur tillställa mig ofvan-
stående recension af min uppsats om Selma
Lagerlöfs författarskap i nionde häftet.
Mot hr Fredrik Bööks uppfattning af »Jeru-
salem» har jag ingenting att invända —
att den strider mot min uppfordrar mig
inte till några särskilda meningsyttringar.
Hvad som angår mig är endast hr
Bööks polemiska skildring af min position
i frågan. Hade han icke i denna inflätat
ett antal ordagranna — och välvalda —
citat, skulle jag tagit för gifvet, att han
bestått min essay endast ett hastigt genom-
ögnande, så svagt känner jag igen min
framställning i hans liffulla referat. Redan
i de första raderna heter det där, att jag
»värderar den (»Jerusalem») i och för sig
icke vidare högt»; hos mig står det . . . »så
praktfullt sticker ju den boken af mot an-
nan litteraturvara».
Jag stannar vid detta enda exempel,
emedan hvarken tid eller utrymme lämnats
mig till ett utförligt genmäle, något som
också vore onödigt, då läsaren själf i min
uppsats kan finna lösningen på de mot-
sägelser hr Böök därur lyckats framleta.
Jag ber att få särskildt påpeka mina af ho-
nom, som det tycks, förbisedda antydnin-
gar om sammanhanget mellan »personlig-
het» och diktning hos Selma Lagerlöf,
sådant jag i långsamt mognad och noga
vägd öfvertygelse fattar det. Där var den
centrala punkt, i hvilken artikeln borde an-
gripits. Som det nu är, gå hr Bööks eljest
mycket beaktansvärda lärdomar om »verk-
lighet» och »stil» min uppsats förbi.
De vackra och riktiga slutorden om
kritikens uppgift skrifver jag med nöje un-
der, eftersom de formulera en princip, hvil-
ken alltifrån begynnelsen ledt min blyg-
samma kritikerverksamhet.
Stockholm den 12 november 1903.
Klara Johanson.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
