Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Ur C. J. L. Almqvists lif. Utdrag af bref meddelade af Viktor Almquist. Med 16 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BRITE LOUISE ALMQVIST FÖDD GJÖRWELL.
OLJEMÅLNING AF ANDERS EKLUND (l794).
Tillhör kamrer E. Kjellberg.
Vid dessa sina närmaste var
Almqvist fästad med den uppriktigaste kärlek,
hvilket öfvertygande framgår af hans
brefväxling. Hustrun, hvilken såsom
naturligt var icke kunde uppfatta hans
idéer och värdesätta hans arbete, förblef
honom dock alltid af hjärtat kär, och
barnen voro föremål för hans ömmaste
tankar. Huru detta stämmer med
uppfattningen om honom såsom en
äktenskapets och familjelifvets fiende må andra
förklara.
Till hustruns karaktäristik samt till
belysande af hans förhållande till henne
och barnen kunna följande brefutdrag
från olika tider tjäna.
Från Paris skrifver han är 1840 å
hustruns födelsedag, skämtande i
anledning af kriget mellan Mehemet Ali och
ryssarna, att nu vore rätta ögonblicket
att resa öfver till Egypten eller Syrien
och vinna sig ett furstendöme:
»Jag tycker annars det skulle vara kuriöst
för dig, Maria lilla, om en vacker dag ett skepp
lade till vid Stockholms Skeppsbro och en hel
Ambassade af superba Asiater i turbaner och
svärd med diamantklingor steg i land och
frågade efter fru Almqvist. När de slutligen
komme antågande i marsch till Antuna och
der träffade dig på farstubron eller i köket, så
skulle den förnämste nedkasta sig hel och hållen
i stoftet framför dina fötter, kyssa dina
utan-kängor, kalla dig sin Drottning, Solens dotter
och Månens syster samt icke resa sig upp,
förr än du nådigt lagt din hand på hans turban
med löfte att genast resa öfver hafvet och sätta
dig såsom regerande drottning öfver hans
lyckliga folk. Hvad parti skulle du då taga. Du
skulle säkert bjuda dina undersåtare upp i öfre
våningen på kaffe; men gif dem ingen grädde
dertill, ty asiater dricka kaffet som det är.
Men skulle du sedermera hafva mod att fara
med Ambassaden öfver så många stormiga haf?»
År 1844 heter det i ett bref till hans
yngre halfbroder, dåvarande assessorn
Fridolf Almquist:
»Det är icke för mig jag sörjer: jag kunde
ensa?n vara hvar och hur som helst, det
bekommer mig föga. Men jag har en innerlig,
djup och ljuf pligt att söka skaffa min stackars
hustru Maria någon glädje här i verlden,
någon ro och trefnad, hvaraf hon hittills haft
ganska litet, till följd af min ställning och alla
de slags arbeten, hvartill jag af inre kraf varit
dragen, tvingad. Det är dock stor synd om
henne. Hon är en så varm och fullkomligt
renhjertad menniska, med alla sina brister, som
ingen är utan. Jag vet, att åtminstone du,
broder Fridolf, skall förstå mig: du har också
ett hjerta för henne — hon har en gång burit
dig på sina armar.»
Och långt senare, år 1861, skrifver
han till dottern från Amerika:
»O min kära dotter! Jag vill tacka dig för
den helsning, din goda och älskliga mor Maria
sände mig genom dig: hur hon drömmer om
mig och tänker på mig: hur hon i sin själ och
sitt hjerta sträcker sina armar emot mig! O
min Gud! Kyss henne från mig, kyss hennes
händer! Jag också, jag drömmer nästan hvarje
natt, och, hvad som är ganska underligt, i mina
drömmar är jag alltid i Sverige, alltid i
Stockholm. Så, när jag vaknar, är jag i min stackars
lilla ensamma bädd någonstädes i Amerika
igen: Atlantiska oceanen är emellan mina nätter
och mina dagar.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
