Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Ur C. J. L. Almqvists lif. Utdrag af bref meddelade af Viktor Almquist. Med 16 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vista och obevisbara saker, några idéer och
kontroverser, som med lagen för
befordrings-väsendet hafva ingenting att skaffa. Allt
grundar sig innerst blott på politisk hämnd från
det gamla hållet. Men när har man väl
nånsin förr sett, att en i öfrigt förtjent, arbetsam
och lofordad person öfvergifves att svälta ihjäl
endast för att han i ett och annat hyser de
och de politiska tänkesätten, då man ej kan
hafva något emot hans handlingar. — — Vill
man icke hysa någon sympati för en person,
som offrat hela sitt lif för hvad han ansett rätt,
sant och skönt, och tycka hans öde vara
oför-tjent, så borde man åtminstone hafva den
omtanken att vilja begagna hans arbetsförmåga
till nyttiga göromål för fäderneslandet.»
Den 22 i samma månad skrifver han
vidare:
»Tro icke, att jag nånsin upphört att
förlita mig på försynens allsmägtiga och goda
ledning af allt i verlden, derföre, att jag, när
mitt hjerta blödt, vändt mig till människor med
begäran om hjelp och rättvisa. Det är ju
genom menniskor, som Gud uträttar sin vilja på
jorden? Således måste det väl vara till
menniskor vi måste hafva att vända oss, om något
skall blifva utaf. Icke vet jag, hvarmed det
kan vara jag gjort mig förtjent af den tanken
om mig, att jag velat uträtta något med min
egen kraft, eller trotsa mig till något med mitt
eget ljus, hvars ringhet jag nog känner och
erfarit. Bäste du! Säg mig upprigtigt om vi
förstått hvarann? Har jag då varit så
pretentiös och så stursk här i verlden ? I
ansöknings-väg äfvensom några gånger för att vinna
befordran, har jag mäst omtala mina s. k.
»meriter», efter dessa, jemförda med andras, skulle,
efter mensklig ordning, bana vägen till att få
någonting. Gud skall veta, att om någon är
skygg för sin egen räkning och blödig, så är
det jag. Jag är så mjuk till sinnet och så
blödig, att en af de stora orsakerna, hvarföre
mina ögon blifvit så förstörda, just är (för att
omtala allt) de oräkneliga tårar jag i ensliga
stunder fällt för mig sjelf. Det har icke varit
i ilskenhet, af bitterhet eller af skryt jag fällt
dessa tårar–Gud vet det. Ack, älskade
broder Fridolf! Skall jag behöfva säga det för
dig? Jag lider af en svår Hyperstheni: det
är, i andligt afseende, den sjukdom, då man
till själen nästan qväfves af för mycket känslor
och tankar, som vilja fram och hota att bryta
sönder väsendet, när de icke få det. Finge
jag endast luft, vore allt hjelpt. Tror nu nå-
gon, att detta är egoism? Gode Gud — icke
är det för att jag vill göra mig eller min usla
person gällande! Jag vill blott lefva, lefva på
det allra ringaste sätt, blott med möjlighet att
kunna få gifva luft åt det sanna, goda och
sköna, som arbetar i djupet. Jag vet att jag
klagat några gånger — klagat som nu. Icke
är det för att jag förebrår någon. Hvem skulle
jag förebrå? En, som drunknar, uppsträcker
sina händer, men förebrår ingen. — Hur har
jag då kommit i denna ställning? Endast
derföre, att jag utsagt min öfvertygelse i
åtskilliga ämnen, som ej kunde vederläggas och
som Hartmansdorff och Lefrén — hvilka eljest
förfäktat och med sina egna personer fordom
bevisat hvarje menniskas rätt att oanfäktad säga
sin öfvertygelse — funno angeläget att bestraffa
genom att på hederligt sätt beröfva mig den
lilla tjenst jag hade. Så farligt är det att hafva
och att yttra en djup och verklig öfvertygelse.
På detta mitt brott ser man: på allt hvad jag
eljest arbetat och gjort ser man icke. — —
Förlåt mig, Fridolf! Jag vet, att du skall anse
dessa ord hårda, elaka, skrytsamma. Jag önskar,
att hvarken du eller någon annan måtte komma
i min belägenhet; eller att den, som deri
kommer, ej måtte yttra sig värre ändock.
Hade jag blott mina ögon! Jag skulle då
icke bedja om något. Icke sörjer jag förlusten
af denna min enda och sista resourse egentligen
för min persons skull, eller för blotta det
välsignade uppehället (man kan ju stå i bod eller
blifva betjent äfven vid mina år?): men för
af-brottet eller omöjligheten att fullända de inre
arbeten jag börjat och för hvilkas afslutande
jag har en moralisk ansvarighet. — —
Min goda, älskade Fridolf — mot slutet
af ditt bref ger du mig den förnyade
uppmaningen att skrifva och utgifva något enkelt,
varmt, rörande och litet arbete. Jag förstår så
innerligt väl din mening.–Uppriktigt sagdt:
jag har skrifvit ganska många sådana saker
för hvar och en, som icke vill tillsluta ögat.
Äfven under min nuvarande resa har jag haft
mångfaldiga bevis på ungdomens och alla
andres tänkesätt och entusiasm. Men på dem,
som skola gifva existens i lifvet — verka sådana
skrifter på dem, så finnes af mig nog för att
verka: men verkar sådant intet, hvartill då
skrifva mer för deras räkning.»
I de smickrande fraser, som af de
högt ställde sändas honom till
uppmuntran, ser han blott »de blomster, som
man i förbigående kastar på en graf».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
