Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Albert Engström. Af Carl G. Laurin. Med 17 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BÖNEMÖTE.
— Bröder å söstrar, om vi sulle ta en sång till förtret för djäfvulen mens vi vänta.
teckningar af de frireligiösa. På den
vackra teckning, som här meddelas —
man lägge märke till de smakfulla
motsättningarna af svart och hvitt, hvari
Engström är en mästare — har han i
det stränga, mörka folkskollärareansiktet
tecknat en af dessa trånga, ofta
aktningsvärda typer, som förfula landet med sina
missionshus, fördystra ungdomens dans
och fördrifva den magra glädje, som
folket kan bestå sig. Liksom socialisterna
utöfva de dock ett uppryckande
inflytande, väcka andliga krafter, tvinga de
slappa genom sin partidisciplin och äro
nog i stort sedt en nödvändig om ock
obehaglig öfvergångsform. Att låta den
Helige Andes eldtunga sväfva öfver
huf-vudet på dessa på en gång fåraktiga,
smilande och egenkära typer är ett elakt
men lyckadt skämt af konstnären. Utom
Bruno Paul känner jag ingen, som kan
teckna bönder så mästerligt som Albert
Engström. Han sätter sig in i deras
intimaste uppfattning: »Min själ tuggar
redan snus», säger han själf. Man kan
visserligen få nog af bönder här i landet,
ej minst genom de tjogtals
Frödingsimi-tationerna, men i de flesta fall är det en
högtid att se Engströms trilska och
knipsluga bondgubbar vandra utefter
landsvägarna, se de tvärsäkra bondgummorna
sitta så själfmedvetna i de hvitmenade
landskyrkorna, där prästen dundrar på
den förgyllda barockpredikstolen, eller se
bondjäntorna fnittra med hvarandra, släta
och runda som hvetebullar i de
innehållslösa ansiktena. Den lysande
porträttsamlingen »Medmänniskor» visar slutligen
hur han — åtminstone bland männen —
kan träffa det karaktäristiska i alla
klasser. Ju mindre öfverdrift dess bättre,
gäller äfven här. En snillrik
konstskrift-ställare har skrifvit om öfverdriftens
betydelse i konsten; om någon lika snillrik
ville skrifva om måttans nödvändighet
inom samma område, vore det kanske
nyttigt.
Det är i sanning ett synnerligen värde-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
