Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Första häftet
- En inackordering. Af Henning Berger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Patronen förlorade besinningen och
gick hastigt, mörkröd under mössan, mot
sin inackordering. Det låg något
hotfullt i hans hållning.
Då böjde sig den sjuke med animal
snabbhet ned och tog upp en stor sten.
— Kom inte hit, ropade han, och
ögonen började gnistra, då slår jag
ihjäl er!
Herr Lundh tvärstannade. Han blef
rädd och förvånad. Är det möjligt,
tänkte han, att de skickat mig en farlig
galning? Det skall min vän doktorn få
bota för.
De två människorna stodo några
sekunder och stirrade på hvarandra. Så
släppte plötsligt dåren stenen, vände sig
om och började springa tillbaka.
Patronen gick långsamt hemåt, besluten
att genast skrifva till läkaren, som ett
par år skaffat honom de inkomstbringande
gästerna.
❖ *
*
Det blef emellertid intet bref afsändt.
Den sjuke kandidaten hade återtagit sitt
förra lugna sätt och visade sig ej heller
rädd för sin värd. Han hade upphört
att tala om blommor, ja han resonnerade
till och med vid måltiderna, visserligen
fåordigt, men dock klokt nog, i hvad
spörsmål som än var före. Dessutom
hade han upphört med
trädgårdsprome-naderna, sedan nu alla blad fallit och
hösten på allvar inträdt. Han höll sig
mest på sitt rum, och där skref han,
sade pigan, underliga tecken, ett sorts
chifferspråk förmodligen, på små lappar,
hvilka han gömde här och där, i
springor, under ljusstakar, mellan bladen i
någon bok.
En dag for patronen bort. Under
hans frånvaro var herr Wendel om
möjligt ännu stillsammare och klokare, och
detta lugnade fullständigt herr Lundh.
När därför den dryga kvartalshyran kom,
skref han blott, utom erkännadet, att
med kandidaten var det ingen fara.
Det var nu oktober, och regnet föll
från en jämnmulen himmel. I patronens
rum spelades bräde och vira, och
tobaksmolnen blandades med de varma ångorna
från konjaksglasen. I salen hjälpte herr
Wendel fru Lundh att tända ljusen i en
gammal krona, ty det var bjudning, och
supébordet skulle dukas.
Han stod på en stol med en
brinnande vaxstapel i hand och svängde
långsamt kronan, en vacker empirpjäs,
rundt, så att de små ci rongula lågorna
fladdrade. Nu voro alla ljusen tända,
men kandidaten stod kvar och lät
kronan dansa — ljusskimret speglades i
hans vidgade ögon, de glittrade som
barns i julotta. Allt fortare svängde han
kronan, ljusen vacklade och de tunna
glasmanschetterna klirrade, ett ljus
slocknade, de öfriga lämnade en sotig
röksvans efter sina röda lågor, som liknade
facklor, och stearinen droppade på den
glänsande duken inunder.
— Låt bli, lät bli! skrek fru Lundh,
utom sig.
Men herr Wendel stod alltjämt med
leende min och fantastiskt lysande
blickar och lät kronan dansa.
— Se, se, sade han, ljusen äro
blommor . . . röda blommor . . .
Då blef hon förskräckt och rusade
in till mannen. Hon glömde att det
var gäster i rummet och tänkte endast
på sin förstörda bästa duk, samtidigt
som visioner af eldsvåda och
våldsamheter blixtsnabbt drogo genom hennes
hiärna. Men innan hon hunnit öppna
munnen, hördes från salen ett
fruktans-värclt brak — dej: var kronan som föll,
krossande glas och porslin under sig.
De sprungo ut, och i det flämtande
skenet från ännu brinnande ljus, som
lågo spridda på bordet, sågo de den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 13:46:55 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1904/0071.html
