Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - En inackordering. Af Henning Berger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sinnessjuke, utom sig af förfäran öfver
det skedda, handlöst kasta sig ut genom
ett fönster, hvars ruthalfva stod öppet
för vädring.
De hörde hans flyktande steg öfver
grusplanen, men mot dem gapade
endast mörker genom fönsteröppningen, och
här och där reflekterade en våt
trädstam den osäkra belysningen inifrån.
Snart glammade männen kring
bränn-vinsbordet, men fru Lundh tyckte, att en
vansinnigs ögon glimmade henne till
mötes i de ljuspunkter, som bildades på
rutan, då hon allt emellanåt betryckt
blickade ut i höstregnet.
Det var sent på natten då den sjuke
sakta smög sig upp för trappan till sitt
rum. Han var genomvåt och hackade
tänderna af köld. Med darrande,
blåfrusna fingrar öppnade han sin dörr och
stängde den sedan efter sig i dubbla
slag. Så stod han spändt lyssnande
några minuter. Från bottenvåningen
hörde han rusiga röster, skratt och eder.
Då och då smällde något till, som slogs
flata handen i ett bord, ibland
skramlade pengar, och återigen klingade glas,
och därpå hördes nya smällar, hvilka
hvarje gång kommo honom att rycka till
och krypa ihop som en kuschande katt.
Han förstod, att gästerna voro kvar, men
han fattade ej,, hvad de hade för sig.
En dunkel skräck fyllde honom — kunde
det ej vara möjligt att de som bäst
höllo på med att tillverka en sådan där
förfärlig rock, som man satt på honom
en gång, då han bodde på ett annat
ställe? Ett plagg, hvilket pådraget gör
att man ej kan röra sig utan måste
långsamt dö, stel, orörlig, fylld af fasa.
Slutligen släppte han låsvredet och
tände lampan. Nu ville han tyst samla
ihop sina papperslappar — de lappar
som endast han visste skulle blifva
blommor, om de blott fingo riktig skötsel.
Därpå måste han hoppa ut genom
fönstret och fly.
Han började försiktigt lyfta på
möbler och matthörn och var snart så inne
i sitt arbete, att han ej hörde tassande
steg utanför dörren och hur trappan
knarrade under många fotsulor. Plötsligt
knackade det — en låg, vänlig
knackning. Han spratt till och satt orörlig
pä golfvet. Då hörde han fru Lundhs
milda röst utanför, den lät som en
hviskning, och han lyssnade lugnad:
— Öppna, snälla kandidaten, här är
en stor låda blommor från stan–-
Han glömde hvad som händt, och
undrande i sitt stackars söndriga
medvetande hvarför han satt hopkrupen så
där under ett bord, frågade han skyggt:
— Är det röda blommor också?
— Ja, ja, bara röda blommor, stora,
vackra, röda blommor, de vilja in till
kandidaten, ty de frysa så härute.
— Ah . . .
Hans ögon lyste, och han sprang upp
och öppnade.
De kastade sig öfver honom från
alla håll, patronen, länsmannen, till och
med pastorn, drängar och gäster om
hvarandra. Det var en lätt
öfverrump-ling, ty han hade kommit emot dem
med framsträckta händer för att famna
blommorna, och mörkret i farstun gjorde
hans blick blind. De hade starka
tömmar, och snart var han väl bunden och
nedburen.
De främmande hade åkt sin väg.
Det var lugnt och stilla i huset. Herr
Lundh satt vid skrifbordet och
redogjorde i ett långt bref till sin vän
doktorn, hvarför han måste sända kandidat
Wendel tillbaka. Han tordes ej annat,
skref han. Han tänkte själf följa med
på morgonen, då de skulle skjutsa in
den sjuke, men ville i alla fall skriftligt
framställa skälen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
