Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - En inackordering. Af Henning Berger - Den tysta morgonen. Af Anders Österling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den vansinnige låg på skinnsoffan
bakom patronen. Han låg på rygg med
blicken stelt fästad i taket. Han
föreföll lugn men andades tungt, och
ansiktet var mycket blekt. Armarna voro
bundna så, att han hade kunnat knäppa
ihop sina händer, och det såg ut, trots
tvångsställningen, som hvilade han i bön.
Lampans ljus nådde hans panna, på
hvilken några fina svettpärlor lyste, och
föll sedan äfven pä en bit af väggen
bredvid soffan. Den flik af tapeten, som
kom inom ljuscirkeln, visade liksom på
ironi en rad stiliserade, brunröda
blommor, hvilka, upprepande sig i det
oändliga, försvunno bakom en chiffonjé och
i skuggan från skrifbordslampans
mörkgröna kupa. Patron Lunds penna raspade
monotont. Inackorderingens andedrag
blefvo småningom jämnare, och ögonen
slötos. Han kunde tros njuta en stunds
slummerdrömmar om rabatter med
blommande rödt.
v •-"i
DEN TYSTA MORGONEN.
Af ANDERS ÖSTERLING.
Är än jag vaken, är det dagens gryning,
är blicken ännu skymd af sömnens stoft?
Jag reser mig, och morgonljusets dyning
slår mig emot med blå violers doft.
Är än jag vaken, är det dagens gryning?
Men dunkelhöjd var nattens underbara
förtrollningsdröm ... och här är idel ljus.
Har det i drömmens länder ljusnat bara,
och andas jag ännu i slummerns rus,
fast allt jag ser med ögon vaket klara?
En hvithet dallrar mellan murar hvita,
så eterklar som ingen aning byggt,
och i det hvita blåa skuggor rita
de snabba svalorna i ljudlös flykt.
En hvithet dallrar mellan murar hvita .. .
Jag blundar och jag lyss i rymder svala,
jag hör och hör dock icke dagens ljud.
Fast läppar röras inga tungor tala,
jag andas ej, jag känner mig som gud
i tystnaden, som stor jag känner dala.
Ack morgontystnad, famlande jag dignar,
du är för stor, du blir mig till en dom;
jag dig förbannar . . . och jag dig välsignar
och knäpper händer i din helgedom.
Ack morgontystnad,famlandejagdignar...
Den, som har bländats, spejar ej i flamman
med tända ögon: han betraktar kallt.
Så brister hvarje klang för mig tillsamman
i tystnaden, som darrar bakom allt.
Jag hör ej längre mänskors höga gamman.
Så skall jag gå med denna tystnads minne
mot dagens sorl, och allt förstummas skall,
och midt i bruset frysa skall mitt sinne;
blott inom mig går sång i svall på svall.
Så skall jag gå med denna tystnads minne...
Du hvita timma, klarhet du mig skänkte,
men mäktigt kräfde du i återskänk.
Jag vaknade, och kring min själ du sänkte
en helig stumhet, när i klara blänk
och med violdoft morgondaggen stänkte.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
