Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Johan Ludvig Runeberg. Några ord till hundraårsdagen. Af Karl Warburg. Med 8 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
intet framkastande af uppslag och
hugskott.
Det hvilar något behärskadt och
måttfullt öfver hela Runebergs
skriftställareskap, liksom öfver hans personlighet.
Af sina antika lärofäder hade han
inhämtat detta bland mycket annat.
Hans lefnadsdag förflöt, trots
missräkningar, svikna förhoppningar och
slutligen en bitter sjukdomsafton, stilla och
harmoniskt. Det var flodens lugna lopp,
icke forsens djärfva fall, som utgjorde
dess sinnebild.
Han visade sig vara sitt ödes
öfver-man. Och han besatt de behärskade
naturernas förmåga att inse sin
begränsning. När han orättvist och mot
fackmännens förslag blifvit förbigången vid
besättandet af en universitetsplats, för
hvilken han utbildat sig, tog han sitt
manliga beslut och sökte sig hän till en
lektorsplats i det lilla Borgå. Och då
hans vänner för att förhindra hans
af-flyttning voro på väg att få inrättad en
personlig lärareplats åt honom vid
universitetet, af böj de han denna kallelse,
emedan han icke önskade »en lön utan
motsvarande bestämda tj änsteåligganden »;
han skulle då alltid »vara osäker om,
huruvida han uppfyllt de fordringar,
hvartill han skulle berättiga universitetet, när
dessa voro godtyckliga och icke
stad-fästade». Och när 1847 Snellman
föreslog honom att söka professuren i
grekiska språket, hvilken han då utan
tvif-vel skulle erhållit, svarade han nej.
Filologien — yttrade han — syntes skola
få en rik framtid vid universitetet å vissa
lärostolar, och detta skulle öka
anspråken på utmärkthet äfven hos den, som
ställdes i spetsen för ett annat språk.
Befunnes nu denne »på stat» underlägsen
i en sak, hvari det ålåge honom såsom
en plikt att vara mästare, så skulle
ingen sportelutmärkelse åt annat håll kunna
rädda hans anseende. Möjligen skulle
han genom flit och arbete kunna bringa
upp sig till den styrkan, att han skäligen
vore i stånd att hålla sig uppe såsom
professor och representant för grekiskans
studium, men då måste han ägna sig
däråt helt och hållet och säga farväl åt
sina sträfvanden på diktens områden.
Huru andra betraktade denna försakelse
visste han icke. För honom själf vore
den allt för tung.
»Inom detta områden — skrifver han
— »har jag min lilla stack, som jag
under den bästa tiden af min lefnad
efter mina krafter hopbringat, till den och
omkring den löpa mina vägar, kära och
bekanta; äger jag någon förmåga kvar,
så erbjuda de mig mer än tillräckligt
kvar af ämnen att arbeta med. Jag
kan och vill icke göra mig till en
renegat stackare på ett annat fält. . . H varje
vetenskap vid universitetet, den må sen
heta Sofi eller Logi, fordrar åtminstone
sin mans hela hjärta, om den icke skall
tyna af och förbises af alla; mitt är
redan af gammalt fästadt på annat håll,
och ett konventionellt parti är mig en
styggelse.»
Det är samma tanke, som hos en
annan stor skald funnit följande uttryck:
Du måste vara ett, allenast ett
men detta helt;
själf jättekraft blott dvärgagärning gett,
när hon blef delt.
Runebergs afvoghet mot att låta sina
förtjänster såsom skald gälla som meriter
på annat område står i bjärt motsats
till en tankegång, som eljes just vid den
tiden var förhärskande och som
exempelvis kom Almquist att uttala bitterhet
och vrede, då han såg sig förbigången
vid en språkligt-estetisk professur, till
hvilken han visserligen var den
snillrikaste sökanden, men hvartill han
fullgjort underhaltiga prof. I rättmätig
känsla af sin skaldekonsts betydelse off-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
