Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Johan Ludvig Runeberg. Några ord till hundraårsdagen. Af Karl Warburg. Med 8 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
verkligt ursprungliga skaldestycke icke
skattades högre än den tomma, vältaliga
epigondikten. Han kände med sig, att
han bar inom sig förnyelsens makt.
Och det är nu — från och med
1832 — som han börjar fejden mot
svenska akademien och mot Sveriges då
gällande sköna litteratur. Det är nu han
dels med allvarets, dels med gycklets
vapen drar i härnad mot akademiens
valspråk »Snille och smak», mot
nyromantikens koryféer, mot Dahlgrens
dåtida nog lättvindiga rimmerier, mot den
storvulna kraftpoesien, mot von Beskows
något långrandiga vältalighet och
versprakt (i den grymma kritiken öfver
»Sveriges anor», hvilken framhålles
såsom typisk för af akademien med »stora
priset» belönta dikter) och slutligen mot
själfve Tegnér, tidens diktarfurste.
Må vara att dessa kritiker icke hafva
så stor betydelse för omdömet om de
författare det gäller — därtill äro de
mestadels för ensidiga, stundom ock för
orättvisa —, de äro dock af största vikt
på grund af den belysning de kasta
öfver Runebergs uppfattning af
diktkonsten och därmed indirekt öfver hans egen
poesi.
Då han såsom egenskaper hos den
gustavianska tiden framhåller gedigenhet,
klarhet, hållning, säkert beräknad plan,
korrekthet i teckningen, bestämdhet i
tanken, frihet från sådana bilder, som
muta inbillningen utan egenskap att kunna
uthärda förståndets skarpt härdande
pröf-ning, så har han härmed antydt, hvilka
sidor det var inom den gustavianska
dikten, med hvilka han såsom skald
kände sig i släkt.
Och då han karaktäriserar andan i
fru Lenngrens poesi, har han därmed
ock gifvit programmet för sin egen konst.
»Idén och dess iklädnad», säger han, »äro
i dem samfödda. Hennes sånger äga
intet af den klangfulla, en yttre sinnlig-
het fångande diktion, som skaffat några
senare författares praktverser popularitet,
men de äro dock i hög grad melodiska,
och hvarje ord af henne smyger sig till
den mening, som skall uttryckas, med
en ledighet, egentlighet och mjukhet,
som gör det på en gång harmoniskt med
den stämning, hvari läsaren är försatt,
och helt och hållet oumbärligt af hvarje
annat. Enkelheten i hennes språk är
följd däraf så stor, att enhvar, som icke
pröfvat sin förmåga, kunde tycka sig
och hvarje annan böra vara i stånd att
skrifva något dylikt, såvida det ju alltid
borde falla sig just så och icke
annorlunda.»
Med dessa ord har Runeberg i själfva
verket äfven framlagt principerna för sin
egen stil. I den form han sålunda
utbildat göt han ett innehåll af
egendomlig art, känslorikt, upphöjdt,
humoristiskt.
På samma gång Runeberg griper
tillbaka till skalder som fru Lenngren och
Bellman, med hvilka han har
åskådlig-hetsdraget gemensamt, och Franzén, hos
hvilken det enkelt idylliska draget var
honom kärt — ett finskt skaldearf från Frese
och Creutz — gör han front både mot
fosforismen och Tegnér. Hans utfall mot
fosforismen i kritiken af Euphrosynes
dikter (1832) är det första bakslaget mot
den »nya skolan» från ett yngre släkte.
-— (Tre år senare följde Karl August
Hagbergs anfall i Upsala
Corresponden-ten på den nyromantiska
världsåskådningen.) Det var ett årtionde efter
det striden mellan de båda skolorna
af-stannat.
Och i »En blick på Sveriges
litteratur» återupptog han ämnet och drog i
fejd mot tidens ypperste, äfven Tegnér.
De hårda och förvisso orättvisa
omdömena äro förklarliga ej blott ur en
ungdomlig skalds oppositionslusta mot
den härskande riktningens koryféer utan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
