Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Johan Ludvig Runeberg. Några ord till hundraårsdagen. Af Karl Warburg. Med 8 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
saga, hvars stil föreföll honom föga
stämmande med den fornnordiska enkelheten.
Hos Ossian trodde han sig finna en
konststil, som var mera äkta; vid denna
härd smidde han sina vapen.
Men äfven från nordisk forndikt och
fornhistoria hämtade han drag. Man
kan i de nordiska sagorna finna
motsvarigheter både till Fjalar, den hårde
stridskämpen, och till den Fjalar, som
vill främja människolycka. (Jämför
bröderna Sigurd och Eystein.) Möjligen har
ock den finska forndikten skänkt en eller
annan tillsats.
Men hufvudinspirationen kom dock
från Grekland. Diktens själ är ett arf
från Runebergs studier i det hellenska
sorgespelet, hvilket samtidigt inspirerade
hans då påbörjade men först på
1860-talet fullbordade tragedi »Konungarne
på Salamis». Sambandet mellan
Oidipus-myten och »Kung Fjalar» ligger i öppen
dag. Runeberg har, såsom framgår af
hans svar på Snellmans hegelianska
kritik, framför allt velat gifva en skildring
af förhäfvelsen, öfvermodets tragik, af
det straff, som drabbar den starke, som
tror sig oberoende af högre makter kunna
skapa sitt öde. Men han förnekar, att
dikten är ett Ödesdrama. Fjalars
förödmjukelse innebär en väckelse, en luttring;
det gäller hans uppfostran och förädling,
och dikten är »en sång till gudarne, ett
epos, hvari deras storhet och nåd utgöra
ämnet». »Kung Fjalar» har aldrig hört till
de rätt populära Runebergsdikterna,
hvilket kan bero på ämnets art, kanske
äfven på formens egendomligheter. Det
var ock med anledning närmast af denna
dikt som en anonym anmälare i Upsala
Intelligensblad* yttrade, att Runebergs
poesi är en utländsk blomma, som »blifvit
omplanterad i svensk mark, där den med
* Knappast var det B. E. Malmström.
Snarare kan man gissa på någon af tidningens
yngre medarbetare.
all sin fägring, all sin vällukt fortfar att
vara främmande. Man ser den med
kärlek och med vemod; den har så mycket
som är rörande, förtjusande, ja
besläk-tadt, men man upptäcker därunder en
viss köld, ett visst »noli me tangere»,
som afiägsnar: den vill icke, den kan
icke förtroligt närma sig syskonkretsen».
Säkert är, att för kännaren erbjuder
»Kung Fjalar» oförlikneliga skönheter.
Ett stycke sådant som sista sången äger
knappast sin like i vår poesi hvad äkta
och fulländad konstnärlighet vidkommer.
Och såsom en poetisk studie å antikens
grund är den närmast att likna vid Goethes
klassiska diktning.
Men omedelbar verkar den icke.
När den ofvannämnde anmälaren af
Fjalar i Upsala Intelligensblad yttrade,
att Runebergs poesi fortfor att vara
främmande för svenskar och att den
uppenbarade en viss köld, så skulle skalden
med sina 1848 utgifna »Sägner» komma
detta omdöme på skam. Få svenske
skalders dikter ha blifvit mer inhemska
i vårt land.
Däremot var det ett annat uttalande
i samma anmälan som dessa sägner
bekräftade: att »Runebergs bildningslynne,
åskådning, hela hans patos är
finskt-fosterländskt».
Det är väl sant, att ämnet i dessa
sägner tillhör en tid, då svensk och
finne hörde samman; det »fosterland»,
för hvilket de strida, dessa tappra
hjältar, är det gemensamma svensk-finska.
Och dikterna röja sannerligen ingen
An-j al a-anda eller den separatism senare
tiders fennomanske historici sökt
förhärliga såsom förebådande deras egna idéer.
Men dock är Sägnernas synvinkel
säreget finsk. Det är de finska
traditionernas egendomlighet, på hvilken de äro
byggda. Och detta sammanhänger med
deras tillkomsttid.
Under det man ännu i Sverige å
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
