- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettonde årgången. 1904 /
118

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Under piskan. Af Gustaf Ullman

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

UNDER PISKAN.

Af GUSTAF ULLMAN.

UNDE man icke tro, det
gällde vräka alla kustens
små gårdar och byar,
uddens gamla mossiga borg
och hela staden som visset
löf och stoft och skumflagor in i någon
djup och svart skogssänka uppåt norr? —
Dånande och med en gungande ton,
som steg och föll, för att städse brusa
vildare, jagade stormen in från de
upprörda vattenvidderna. Under denna
höstliga sunnan mörknade hafvet gröngrått,
men med ilande solflammor i blekt
gnistrande, gyllene band längst ute. Det
bröt sig i asklivita, högt sprutande stänk
mot de låga uddarna och alla kala,
splittrade klipphällar utefter bukterna.

Nu ryckte molnskarorna an, hvälfde
samman till en stigande, mäktig ^kybank.
Den sköt rygg och täckte himlen likt
en svartaktigt blågrå mur. En mur, som
lutade och böljade och störtade för
vindstötar af jättekraft ner öfver stränderna.

Som hvitgrå rök dref regnet för full
storm in öfver strandfälten med deras
stenbrott och hus, som nu blefvo mörka
i färgen. Längst borta alldeles
utplånades de, dränkta i de strida skurarnas
tätnade vattenslöja.

I detta väder kördes en kärra efter
en storväxt, guldbrun häst i tokig fart
från staden, vägen utmed kusten i
sydlig riktning.

En karl i kapprock höll tömmarna
och lät piskan hvina öfver den drypande
hästen. Men en annan, en yngling, sprang
bredvid, med ena handen krampaktigt
hållande i kärrans karm.

— Sten! Nej, Sten, så du kör! —
skrek han. Han i kärran svarade intet.

Öfver kappkragen sågs bara en röd
profil med bistert hopknipen blick, en
knotig kind och kraftig, skägglös haka.

— Och han, som sprang bredvid, var
röd också han, ansträngdt varm. Smärt
och lågskuldrad. Något skuldmedvetet,
men ihärdigt bedjande låg öfver hans
figur. Hans sneda, blå ögon, halfblinda
af regnet, sökte liksom hejda den andre.

— Du kan — du kan-åtminstone höra

— på mig. — — Sten! — — Jag har
gått för att — — möta dig. — — I
regnet. Hela vägen till staden. — —
Och så — kör du — ville du köra förbi

— förbi mig. —- Jag höll på att inte —
inte få tag i karmen, engång.

— Släpp karmen! — ryter den andre.
Pojken springer vidare. Och fortfar

att ropa.

— Herre gud, hvad menar–du

—- med — det!–Jag — jag förstår

— inte alls — det här.

Ett hotfullt mummel från körsvennen.

— Vill du–inte ens–ha

mig — bakpå kärran, Sten?–Bryr

du dig inte en smul — om mig — nu?

K

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:46:55 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1904/0134.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free