Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Under piskan. Af Gustaf Ullman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
grät han som ett barn, där han sprang.
På måfå stötte han fram.
— Får jag inte — inte — följa med
hem — — ändå? —■ — Jag kan ju inte
hjälpa–-att — din fästmö — gått
och ljugit — och —
För stramade tyglar ryckte hästen
till. Kärran slängde. Pojken kastades
åt sidan. Öfver hans hufvud susade
Stens piska, hven om pannan och
kinden likt en ljungeld och — där föll han.
Med fotterna mot hjulet och kroppen
framstupa rakt ut öfver vägens
vattendruckna mark låg pojken och höll sina
smutsade fingrar kramade kring sitt
hufvud.
Utan ett ord stannade Sten hästen
och sprang ner från kärran.
Hans ansikte skälfde under en dof,
mörk rodnad och han såg ut;, som om
han både ångrade och förbannade.
Genom regnet skönjde han den andres
utsträckta, orörliga figur. Sten lyfte
honom. Och han lät sig tagas, ställas på
mark och sättas upp på sätet. Men när
Sten kommit upp bredvid honom och
ville tvinga’ner hans händer från pannan,
där piskan dragit sin blodiga linje, tryckte
han sitt hufvud mot Stens arm och gömde
det under kappkragen.
Att det var ögonen och icke såret
han dolde, anade Sten;
Så åkte de vidare. Framför dem
piskade regnet. I kärrans läderfotsack
stod en vaggande vattensamling. Men
i guldgrönt skimmer framtonade nu en
kall aftonhimmel öfver en dimblå
bergs-rygg i fjärran.
Ej en fråga kom öfver Stens läppar.
Han körde som förut i tokig hast.
Allt for förbi. Rödsvarta, dyvåta
ljungbackar kullrade förbi dem.
Mörkgrå stenblock stucko upp ur jorden, en
regngöl blänkte till då och då.
Och hafvets dunkla rand följde dem
ständigt bortom klipporna, som nu i det
glesnande regnet tecknade sina låga,
mörka vallar mot isig töckendager.
De kunde nu se vägen ett längre
stycke bortefter. En röd gafvel under
ett brunmossigt halmtak höjde sig bakom
en ängsbacke. Stens gård var det.
Då sade pojken, men fortfarande
med ansiktet mot Stens skuldra: —
— bryr du dig inte om mig mer —
Sten? — Motvilligt svarade Sten, med
att spörja.
— Hvarför gjorde du detta — lögnen?
Du måste begripa, att jag skulle få veta
det. —
Pojkens ord hördes knappast.
— Det var ju också just det–
mer blef det ej.
Sten teg äfven. Ej en glimt
förstod han. Körde gjorde han, som hade
han en dåre i kärran. Men när den
andre lyfte blicken till slut, för att fa
ett försonligt ord till svar på sina dunkla
ord, och Sten nu mot sin vilja kom att
se ner i dessa sneda, förgråtet brinnande
blå ögon, blef det honom tungt att
andas.
Framme voro de.
Hästen stannade själfmant vid gårds
grinden.
Sten sprang ned och hjälpte af den
andre, som om det varit hans eget
barn.
Och i gossansiktet med blodstrimman
lyste ett tårögdt leende, som öfver en
outgrundlig — och — dyrköpt lycka.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
