Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Carl Gustaf Estlander. Af Georg Göthe. Med 4 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lionom en utanför ståendes klarare
öfver-blick.
Den kraftiga och välskrifna artikel
»Till läsaren», hvarmed Estlander år 1876
inleder sin tidskrift, är mycket
betecknande både för författaren och för den
tidpunkt, då han uppträdde. I flera viktiga
punkter framlägger han där ett program,
■som han i allt väsentligt blifvit trogen
ännu i dag.
Finlands hufvudstad hade just då haft
sin stora industriexposition, som Ȍdagalagt
en betydande utveckling hos de industriella
verksamhetsarterna i landet och i sin mån
bidragit icke litet att bringa dem till
heders». Det var, om man så vill, den nya
tiden som bröt in med sin industrialism
•och därmed följande ifriga penningeförvärf
och med sin arbetarfråga. Många af de
»välsinnade» männen från den föregående,
hyperidealistiska »still-lifs-perioden» kände
sig främmande i den nya luften och
fruktade rent af för den högre andliga odlingens
undergång i den nya periodens
penninge-dyrkan och materialism.
Estlander såg mera modigt och
förhoppningsfullt på saken. Han »kunde icke
föreställa sig, att arbetet i och för sig, vare
sig lekamligt eller intellektuellt, och vore
det än det mest ansträngda, skulle vara
något ondt eller alstra någon materialistisk
lefnadsåsikt», och han ansåg, att
»industrialismen har en uppgift sig förelagd, hvars
förverkligande han hälsar med jubel».
»Ty», säger han, »industrialismens mål
är uppenbarligen den stora och ädla
tanken att förbättra massans lefnadsvillkor»
och bereda det välstånd, som frigör
andarna och är en nödvändig förutsättning
för folkbildning och upplysning.
Väl insåg han, att den inbrytande
»industrialismen» hade sina »svårigheter och
svagheter», och att äfven i dess följe
»materialismen funnit en fruktbar jordmån».
»Men däraf följer endast», säger han, »att
de, som känna sig manade att vara
målsmän för lifvets ideelare makter, för
barmhärtigheten, för billigheten och rättvisan,
för det sköna och det sanna, icke må
klenmodigt lägga armarna i kors, utan
fylla sitt värf med besked.»
Och en sådan målsman ville han med
sin tidskrift vara — och var. Han lade
icke klenmodigt armarna i kors.
Hvad litteraturen och vitterheten sär-
skildt beträffar, anser han »som vår högsta
uppgift att hålla den fria konstens,
poesiens och forskningens fana högt öfver dagens
äflan». »Det är kritikens sak», säger han,
»att skydda dem för handtverksmässighet
och tendens». Dikten är numera lika
mycket som någonsin för människorna ett
nödvändigt lifselement, men »väl till
förståendes den skaldekonst, som är sann och
ger oss lifsbilder, icke drömbilder», och
som äger både »frisk känsla och gedigen
lifshalt». Och så pekar han med tillförsikt
på det nära till hands liggande stora
föredömet i sitt lands diktning: Runeberg.
»Emot hans sunda och manliga realism,
heter det, vill den ljudande malmen och
den klingande bjällran tona alltför ihåligt,
den formlösa subjektivismen förefalla
alltför vidunderlig, svärmeriet kännas som en
tung och kvaf luft.»
Skaldekonsten, säger han, har ändrat
sig med tiden, kritiken icke mindre. Den
äldre kritikens, »hyperbolismens»,
»irrblossdans vill vår positiva tid icke mera
godkänna, hon fordrar ett på saken
gående bedömande, som gärna kan vara
något nyktert, men alltid måste äga sundt
vett». Och af »vitterhetens högsta
arter» fordrar han »lugn i framställningen,
ädelhet i gestaltbildningen och en gedigen
lifshalt».
Af detta sista moment gör Estlander
fullt allvar i allt sitt bedömande af
människor, konstnärer eller icke. Jag kom att
tänka på Estlander, då jag nyligen läste
två uppsatser af två moderna författare om
Baudelaire, den genialiske men dekadente
skalden, och Rembrandt, konstnären. Den
ene skildrar sannfärdigt Baudelaires
sedligt förstörda existens, men frånbeder sig
— de exakta ordalagen minnes jag icke —
all klagan däröfver, ty denna fysiska och
psykiska förstördhet var, kantänka, den
nödvändiga förutsättningen för att han skulle
kunna skapa sina genialiska produkter;
och hvad värde hade hans lif väl ägt, om
han varit en hygglig människa, men ej
frambragt dem^ Den andre framdrar
sanningsenligt vissa beklagligtvis fula drag ur
Rem-brandts personliga lif, men frågar därvid:
Skola vi beklaga dem? Nej, svarar han,
vi skola vara belåtna, då han i alla fall
har skapat stora konstverk!
Så skulle icke Estlander ha sett på
saken, icke heller skulle han kunna för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
