Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Betlehems barn. Legend af Selma Lagerlöf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nen eller ett mål för vandringen. Han
såg soldaterna utmattade af hunger och
törst vandra framåt med vacklande steg.
Han såg den ene efter den andre af
dem störta omkull, fälld till marken af
den glödande solhettan. Men trots allt
detta tågade dock truppen stadigt
framåt utan att tveka, utan att tänka på att
svika fältherren och vända tillbaka.
Se där, hvad som är skönt! tänkte
krigsknekten. Se där, hvad som är
värdt en blick af en tapper man!
Medan krigsknekten dag efter dag
stod på post på samma plats, hade han
det bästa tillfälle att betrakta de vackra
barnen, som lekte omkring honom. Men
det var med barnen som med
blommorna. Han förstod ej, att det
kunde vara mödan värdt att betrakta dem.
Hvad är detta att glädjas åt? tänkte
han, då han såg människor le vid att
de betraktade barnens lekar. Det är
besynnerligt, att någon kan göra sig glädje
af ett intet.
En dag, då krigsknekten som
vanligt stod pä sin post utanför
stadsporten, fick han se en liten pilt, som kunde
vara omkring tre år gammal, komma ut
på ängen för att leka. Det var ett
fattigt barn, som var klädt i ett litet
fårskinn, och som lekte alldeles ensamt.
Soldaten stod och gaf akt på denne
nykomne, nästan utan att han själf
märkte det. Det första han fäste sig vid var,
att den lille sprang så lätt öfver fältet,
att han tycktes sväfva på grässtråens
toppar. Men då han sedan började
följa med hans lekar, blef han ännu mer
förvånad. »Vid mitt svärd,» sade han
till sist, »detta barn leker ej som andra!
Hvad kan det vara, som det sysslar med?»
Barnet lekte på endast ett par stegs
afstånd från krigsknekten, så att han
kunde ge akt på hvad det företog sig.
Han såg hur det sträckte ut handen för
att infånga ett bi, som satt på randen
af en blomma och var så tungt lastadt
med frömjöl, att det knappast förmådde
lyfta vingarna till flykt. Han såg till
sin stora förvåning, att biet lät sig tagas
utan att försöka undfly och utan att
bruka sin gadd. Men då den lille väl
höll biet mellan sina fingrar, sprang han
bort till en rämna i stadsmuren, där en
samling bin hade sin bostad, och satte
ned det därutanför. Och så snart han
på detta sätt hade hjälpt ett bi,
skyndade han att bistå ett annat. Hela
dagen såg soldaten honom infånga bin
och bära dem till deras hem.
Den där pilten är sannerligen
dåraktigare än någon, som jag hittills
skådat, tänkte krigsknekten. Hur kan det
falla honom in att försöka hjälpa dessa
bin, som så väl kunna reda sig honom
förutan och som till på köpet kunna
sticka honom med sin gadd? Hvad
skall det bli för en människa af den där,
om han får lefva?
Den lille kom igen dag efter dag
och lekte ute på ängen, och
krigsknekten kunde ej låta bli att förundra sig
öfver honom och hans lekar. Det är
bra besynnerligt, tänkte han, jag har
nu stått vakt vid denna port i fulla tre
år, och ända hittills har jag ej sett
något, som kunnat upptaga mina tankar
förutom detta barn.
Men krigsknekten var på intet sätt
glad åt barnet. Tvärtom kom den lille
honom att tänka på en förfärlig
spådom af en gammal judisk siare. Denne
hade nämligen förutsagt, att en tid af
fred en gång skulle sänka sig öfver
jorden. Under en tidrymd af tusen år
skulle intet blod utgjutas, intet krig föras,
utan människorna skulle älska hvarandra
som bröder. Då krigsknekten tänkte på
att något så fasansfullt kunde gå i
verkställighet, ilade en rysning genom hans
kropp, och han grep hårdt om spjutet
liksom för att söka ett stöd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
