Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Betlehems barn. Legend af Selma Lagerlöf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
solstrålarna, som föllo på soldatens hjälm
och harnesk, upphettade dem så, att det
kändes, som bure han på sig en dräkt
af eld. För de förbigående såg det ut,
som om han skulle lida förskräckligt af
värmen. Hans ögon stodo
blodspräng-da ut ur hufvudet, och skinnet på hans
läppar skrumpnade, men krigsknekten,
som var härdad att utstå den brännande
hettan i Afrikas öknar, tyckte, att detta
var en småsak, och det föll honom ej
in att flytta sig från sin vanliga plats.
Han fann tvärtom behag i att visa de
förbigående, att han var så stark och
uthållig, att han ej behöfde söka skydd
mot solen.
Medan han på detta sätt stod och
nära nog lät sig stekas lefvande, kom
den lille gossen, som brukade leka på
fältet, plötsligen fram till honom. Han
visste väl, att legionären inte var någon
af hans vänner, och han brukade akta
sig för att komma inom räckhåll för
hans spjut, men nu sprang han ända fram
till honom, betraktade honom länge och
noga och skyndade därpå i full fart
bortåt vägen. Då han om en stund
kom tillbaka, höll han båda händerna
utbredda som en skål och förde på så
sätt med sig ett par droppar vatten.
Månne detta barn nu har tagit sig
det orådet före att springa och hämta
vatten åt mig? tänkte soldaten. Det
saknar verkligen allt förstånd. Skulle inte
en romersk legionär kunna tåla en smula
värme! Hvad behöfver den där pilten
springa omkring för att hjälpa dem, som
ingen hjälp behöfva! Jag har ingen lust
efter hans barmhärtighet. Jag önskar, att
han och alla de, som likna honom, vore
borta ur världen.
Den lille kom mycket sakta gående.
Han höll sina fingrar hårdt
sammantryckta, för att intet skulle spillas bort
eller rinna öfver. Allt under det att han
närmade sig krigsknekten, höll han sina
ögon ängsligt fästa på den lilla smula
vatten, som han förde med sig, och såg
alltså ej, att denne stod med hårdt
rynkad panna och afvisande blickar.
Ändt-ligen stannade han tätt framför
legionären och bjöd honom vattnet.
Under det att han gått, hade hans
tunga, ljusa lockar fallit allt längre ned
öfver hans panna och ögon. Han
skakade på hufvudet flera gånger för att
få undan håret, så att han skulle bli i
stånd att se upp. Då detta ändtligen
lyckades honom och han varseblef det
hårda uttrycket i krigsknektens ansikte,
blef han dock ej skrämd, utan stod kvar
och inbjöd honom med ett förtjusande
leende att dricka af vattnet, som han
förde med sig. Men krigsknekten
kände ingen lust att mottaga en välgärning
af detta barn, som han betraktade som
sin fiende. Han såg ej ned i dess vackra
ansikte, utan stod stel och orörlig och
gjorde ej min af att förstå hvad barnet
ville göra för honom.
Men pilten kunde icke heller fatta,
att den andre ville visa af honom. Han
log alltjämt lika förtroendefullt, reste sig
på tåspetsarna och sträckte händerna så
mycket i höjden som möjligt, för att
den storväxte soldaten lättare skulle
komma åt vattnet.
Legionären åter kände sig så
förolämpad öfver att ett barn ville hjälpa
honom, att han grep om spjutet för att
jaga den lille på flykten.
Men nu hände sig, att just i samma
ögonblick hetta och solsken med en
sådan häftighet strömmade ned öfver
krigsknekten, att han såg röda flammor låga
framför ögonen, och han kände hjärnan
smälta inne i hufvudet. Han fruktade, att
solen skulle mörda honom, om han ej
i samma stund kunde finna någon
lindring.
Och utom sig af skräck öfver den
fara, hvari han sväfvade, kastade han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
