Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Betlehems barn. Legend af Selma Lagerlöf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
försiggick omkring dem. Kvinnorna
kunde dock ej underlåta att stundom kasta
en undrande blick på denna skara af
järnklädda. »Hvartill behöfvas de där?»
hviskade de. »Menar Herodes, att vi
ej veta att skicka oss? Tror han, att
det behöfves en sådan mängd
krigsknektar för att vaka öfver oss?»
Men andra hviskade tillbaka, att det
var, som det skulle vara hos en konung.
Herodes själf gaf aldrig en fest, utan
att hela hans hus var uppfylldt af
krigsknektar. Det var för att hedra dem,
som de tungt beväpnade legionärerna
stodo där och höllo vakt.
Under festens första stunder kände
de små barnen sig blyga och osäkra
och höllo sig stilla bredvid sina mödrar.
Men snart började de sätta sig i rörelse
för att taga i besittning de härligheter,
som Herodes bjöd dem.
Det var ett förtrolladt land, som
konungen hade skapat för sina små gäster.
Då de genomvandrade galleriet, funno
de bikupor, hvilkas honung de kunde
plundra, utan att ett enda vresigt bi
hindrade dem. De funno träd, som
bugande sänkte ned till dem sina
fruktbe-lastade grenar. De funno i en vrå
trollkonstnärer, som i ett nu trollade deras
fickor fulla med leksaker, och i ett
annat hörn af galleriet en djurtämjare, som
visade dem ett par tigrar, så tama, att
de kunde rida på deras rygg.
Men i detta paradis med alla dess
fröjder fanns det dock intet, som så
tilldrog sig de smås uppmärksamhet som
den långa raden af krigsknektar, som
stod orörlig utmed galleriets ena sida.
Deras blickar fängslades af deras
lysande hjälmar, af deras stränga, stolta
ansikten, af deras korta svärd, som sutto
instuckna i rikt utsirade slidor.
Allt under det att de lekte och rasade
med hvarandra, tänkte de dock
oupphörligen på krigsknektarna. De höllo
sig ännu på afstånd från dem, men de
längtade efter att få komma dem nära,
att få se, om de voro lefvande och
verkligen kunde röra sig.
Leken och festglädjen tilltog i hvarje
ögonblick, men soldaterna stodo
alltjämt orörliga. Det föreföll otroligt för
de små, att människor kunde stå så
nära dessa drufklasar och alla dessa
läckerheter utan att sträcka ut en hand
och gripa dem.
Ändtligen var det en af piltarna,
som ej kunde behärska sin nyfikenhet.
Han nalkades sakta och beredd till snabb
flykt en af de järnklädda, och då
soldaten alltjämt förblef orörlig, kom han
allt närmare. Slutligen var han honom
så nära, att han kunde fingra på hans
sandalremmar och på hans benskenor.
Då, som om detta hade varit en
oerhörd förbrytelse, satte sig på en gång
alla dessa järnmänniskor i rörelse. I ett
obeskrifligt raseri kastade de sig öfver
barnen och grepo dem. Somliga
svängde dem öfver sina hufvuden som
kastvapen och slungade dem mellan lampor
och girlander öfver galleriets, balustrad
ned till marken, där de dödades mot
marmorbeläggningen. Några drogo sina
svärd och genomborrade barnens hjärtan,
andra åter krossade deras hufvuden mot
väggen, innan de kastade dem ned på
den nattmörka gården.
Under första ögonblicket efter
öfver-fallet förnams endast en djup tystnad.
De små kropparna sväfvade ännu i
luften, kvinnorna voro förstenade af
häpnad. Men på en gång vaknade alla
dessa olyckliga upp till att förstå hvad
som hade händt, och de rusade med ett
samfälldt, förfärligt skri fram mot
knektarna.
Där funnos ännu barn kvar uppe på
galleriet, som ej hade blifvit infångade
vid första anfallet. Krigsnektarna
jagade dem, och deras mödrar kastade sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
