Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Betlehems barn. Legend af Selma Lagerlöf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Vid mitt svärd,» sade soldaten, där
han stod och stirrade inåt den trånga
gatan, som ledde fram till porten, »jag
tror, att Voltigius har fattat ett oklokt
beslut. Det hade varit bättre, om han
hållit portarna stängda och låtit
genomsöka hvarje hus i staden, ända tills han
funnit pilten, som lyckades undkomma
från festen. Voltigius räknar på att
hans föräldrar skola söka föra honom
härifrån, så snart de få veta, att
portarna stå öppna, och han hoppas, att
Ja g skall kunna fånga honom just här i
porten. Men jag fruktar för att detta
ej är en klok beräkning. Hur lätt kan
det ej lyckas dem att sticka undan ett
barn!»
Och han undrade om de väl skulle
försöka att gömma barnet i en åsnas
fruktkorg eller i någon ofantlig
oljekruka eller bland en karavans
sädes-balar.
Medan han stod och väntade, att
man skulle försöka öfverlista honom på
detta sätt, blef han varse en man och
en kvinna, som skyndsamt kommo
nedåt gatan och närmade sig porten. De
gingo fort och kastade ängsliga blickar
bakom sig, såsom vore de stadda på
flykt undan någon fara. Mannen höll
en yxa i handen, och han fattade om
den med ett fast grepp, såsom vore han
besluten att med våld bana sig fram,
om någon stängde vägen för honom.
Men krigsknekten såg ej så mycket
på mannen som på kvinnan. Han tänkte
på att hon var lika högväxt som den
unga modern, hvilken föregående kväll
undkom honom. Han lade också märke
till att hon bar klädningskjorteln
uppkastad öfver hufvudet. Hon bär den
kanske så, tänkte han, för att dölja, att
hon håller ett barn på sin arm.
Ju närmare de kommo, desto
tydligare såg krigsknekten barnet, som
kvinnan bar på armen, afteckna sig under
den upplyftade klädningen. Jag är viss
om att det är hon, som i går kom
undan, tänkte han. Jag hann ej att se
hennes ansikte, men jag känner igen den
höga gestalten. Och här kommer hon
nu med barnet på armen utan att ens
försöka att hålla det doldt. Jag hade
ej vågat hoppas på en sådan lyckträff.
Mannen och kvinnan fortsatte sin
snabba vandring ända fram till
stadsporten. De hade tydligen ej väntat,
att de skulle bli hejdade här, de ryckte
till af skräck, då krigsknekten fällde sitt
spjut framför dem och stängde dem
vägen.
»Hvarför nekar du oss att vandra
ut på fälten till vårt arbete?» frågade
mannen.
»Du skall strax få gå,» sade
soldaten, »jag måste blott först se hvad din
hustru håller doldt under sin klädnad.»
»Hvad är det att se?» sade mannen.
»Det är endast bröd och vin, som vi
skola lefva af under dagen.»
»Du säger törhända sant,» sade
soldaten, »men om det är så, hvarför
vänder hon sig bort, hvarför låter hon mig
ej godvilligt se hvad hon bär?»
»Jag vill ej, att du skall se det,»
sade mannen. »Och jag råder dig, att
du låter oss komma härförbi.»
I detsamma höjde mannen yxan, men
kvinnan lade handen på hans arm.
»Inlåt dig ej i strid!» bad hon. »Jag
vill försöka något annat. Jag skall låta
honom se det jag bär, och jag är viss,
att han ej kan göra det något ondt.»
Och med ett stolt och förtroendefullt
leende vände hon sig mot soldaten och
kastade undan en flik af sin klädnad.
I detsamma for soldaten tillbaka och
stängde ögonen, liksom bländad af en
stark glans. Det, som kvinnan höll
doldt under sin klädnad, strålade mot
honom så bländande hvitt, att han först
ej visste hvad han såg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
