Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Betlehems barn. Legend af Selma Lagerlöf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sen allt närmare den sofvande, fröjdade
han sig med att säga till sig själf:
»Denna gång åtminstone skall ingen
komma emellan och rycka honom ur
mitt våld.»
Men krigsknekten höll ännu i sin
hand liljan, som han hade brutit vid
ingången till grottan, och under det han
tänkte så, flög ett bi, som hade suttit
gömdt i dess kalk, upp mot honom och
for surrande gång på gång rundt om
hans hufvud.
Krigsknekten ryckte till. Han kom
på en gång ihåg bien, som den lille
pilten hade bistått, och han kom ihåg,
att det var ett bi som hade hjälpt
barnet att undkomma från Herodes
gästabud.
Denna tanke slog honom med
förvåning. Han höll svärdet stilla och
stod och lyssnade efter biet.
Nu hörde han ej mer det lilla djurets
surrande. Men medan han stod där
alldeles stilla, kom han att lägga märke
till den starka, ljufva doften, som
utströmmade från liljan, som han höll i
handen.
Då kom han att tänka på liljorna,
som den lille pilten hade bistått, och
han kom ihåg, att det var en knippa
liljor, som hade skymt undan barnet för
hans blickar och hjälpt det att
undkomma genom stadsporten.
Han blef alltmer tankfull, och han
drog till sig svärdet.
»Bien och liljorna hafva vedergällt
honom hans välgärningar,» hviskade han
till sig själf.
Han kom att tänka på att den lille
en gång hade bevisat äfven honom en
välgärning, och en djup rodnad steg upp
i hans ansikte.
»Kan en romersk legionär glömma
att vedergälla en mottagen tjänst?»
hviskade han.
Han kämpade en kort strid med sig
själf. Han tänkte på Herodes och på
sin egen lust att förinta den unge
fridsfursten.
»Det anstår ej mig att döda detta
barn, som har räddat mitt lif,» sade han
dock till sist.
Och han böjde sig ned och lade
sitt svärd vid barnets sida, på det att
flyktingarna vid uppvaknandet skulle
förstå hvilken fara de undgått.
Då såg han, att barnet var vaket.
Det låg och såg på honom med sina
sköna ögon, hvilka tindrade som stjärnor.
Och krigsknekten böjde ett knä för
barnet.
»Herre, du är den mäktige,» sade
han. »Du är den starke segraren. Du
är den, som gudarna älska. Du är den,
som kan trampa på ormar och
skorpioner.»
Han kysste hans fötter och gick
sedan sakta ut ur grottan, medan den lille
låg och såg efter honom med stora,
förvånade barnaögon.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
