Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Immanuel Kant. Af G. A. Jäderholm. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Shakspeares tidehvarf. Han fann sin tids
vetande vara ynkedom och käbbel om
ord. Men hur skall då verkligt vetande
vinnas? Genom ett »legitimt förbund» af
erfarenhet och tanke, experiment, induktion
och deduktion. Så pålystes för snart tre
århundraden sedan den realvetenskapernas
induktiva metod, som i dag begagnas
åtminstone i naturvetenskapen.
Men är kunskapens grund erfarenheten,
så må erfarenheten analyseras. För John
J.ocke är erfarenheten verklighetens intryck
på våra inre och yttre sinnen, »ideas», dem
vi passivt mottaga. Vi kunna intet veta
0111 det vi icke erfara, hade redan Bacon
•sagt. Därför, tillägger Löcke, kunna vi intet
veta 0111 det, som icke genom våra sinnen
är gifvet, om det »öfversinnliga». Och
därtill hör också de naturliga tingens väsen,
ty vi erfara endast deras verkan.
Var Locke i princip fiende till all
öfver-•sinnlighet, blefvo hans lärjungar rena
metafysiker. Hvad äro då dessa intryck,
förnimmelser, som äro all erfarenhets elementer?
Det blef den nya frågan. F^n rörelse i
hjärnan, orsakad genom ett sinnesorgans retning,
•sade Frankrikes encyklopedister. »Alltså är
erfarenheten materie.» — Eller ock svarade
man med Berkeley: »Förnimmelsen är ett
psykiskt skeende, och erfarenheten är ett
.sammanhang af psykiska moment. I )et finnes
intet »ting i sig», blott förnimmelser och
förnimmande väsen. Men hur uppstå då
förnimmelserna? Genom akter af det högsta
öfversinnliga väsendet; men därför äro
förnimmelserna och erfarenheten och således
också vårt vetande outgrundliga underverk.»
Men, säger David Hume, om all
verklighet är våra förnimmelser, om det sålunda
icke längre frågas efter en verklighet utom
vår erfarenhet, hur uppstår då
föreställningen om en sådan? Vetandets, det riktiga
omdömets sanningsvärde kommer då
gifvet-vis att bestämmas af sambandet mellan
förnimmelserna. Finnes det då något
nödvändigt och själf klart band inom vår
erfarenhet? David Hume, den
kunskapsteoretiska skepticismens store tänkare, gör analysen
•sålunda: Det gifves tvänne slag af omdömen,
förnuftsomdömen och erfarenhetsomdömen.
I förnuftsomdömena är predikatet blott en
uttagen bestämning hos subjektet, och därför
äro dessa omdömen själfklara. De på denna
omdömestyp grundade logiska och
matematiska vetenskaperna äro därför till sin
giltighet beyisade. Ett erfarenhetsomdöme
däremot är alltid syntetiskt, då det binder
samman tvänne föreställningar, som icke
logiskt innehållas den ena i den andra.
Finnes det någon nödvändig sådan syntes?
Skall den finnas, måste den sökas bland
idéassociationerna, t. ex. kausalbegreppet?
Af vana förknippa vi tvänne företeelser,
vi några gånger Sett följas åt, och upphöja
denna regel för förknippandet till en s. k.
kausalitetslag, hvilken vi tillskrifva
sanningsvärde. Med hvad rätt sker detta?
Orsaks-begreppet är intet erfarenhetsbegrepp, ty
erfarenheten uppvisar blott successionen. —
Substansbegreppet? Tankegången blir lika
bindande för detta. I erfarenhet gifves
blott koexistens. — Enligt Hume kan icke
kunskapens giltighet uppvisas; och vräk då
på elden alla metafysikens digra luntor, ty
de innehålla intet annat än sofisteri och
gyckelspel!
^Medan den tankekedjan tänktes fram till
Hume, hade en annan frodats på
kontinenten. I)en hade påbörjats af Descartes
med den för hela fän karserien typiska satsen,
att kunskap ej är möjlig annat än genom
det klara och tydliga tänkandet.
Matematiken blef mönstret för filosofien. På
kausaliteten tviflade man aldrig. Descartes fann
sin rationalisms yttersta grund i det egna
tänkandets nödvändighet och klöf sin
världsbild i en dualism af utsträckning och tanke,
som möttes hos människan och hängde
ihop — enligt hans konsekventare
efterföljare — genom ett guds underverk. För
Spinoza däremot blef tankens och
utsträckningens sammanhang hos människan den
lyftande kraften upp till en ny filosofisk nivå.
Tanke och utsträckning äro blott två
attributer till ett och samma yttersta varande.
I)et är monismens dag som gryr. Inom
hvart attribut hängde skeendena ihop more
geomcti’ico genom kausaliteten. Det var
någon som fann växelverkan mellan själ
och kropp på det viset omöjlig. Då kom
Leibniz, diplomat och filosof, bland
diplomaterna störst som filosof, bland filosoferna
störst som diplomat, och medlade. Mot
Descartes förnekade han den yttersta
dualismen, mot Spinoza substansens enhet, och
för båda svor han på tankens och
utsträckningens enhet i kraftenhetens, monadens
begrepp.
Men Leibniz fick sitt straff, en diplomat
värdigt. Han fick en lärjunge, som var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
