Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Från Stockholms teatrar. Af Carl G. Laurin. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den stackars baronen fått hjärtslag i denna
akt, hade man fått fyra, kanske fem.
Fröken Åhlander hade gjort sig en ny, rolig
mask och spelade med säker konst, så att
denna lilla torra gumma blef en oas i
öknen. Hela fröken Borgströms intelligens
behöfdes för att göra något af en omöjlig
roll, men som hon har mycket af denna
sällsynta vara, lyckades hon ganska bra.
Herr Fredrikson uppträdde som stor
författare och genial cyniker, men tycktes af
författaren vara skildrad som en inåtvänd
natur, ty han behöll både snillet och
cynismen för sig själf. Därpå känner man igen
den fint bildade världsmannen.
På en helt annan nivå stod reprisen af
»Ära», där man fick det sällsynta nöjet att
glädja sig åt en god och jämn
framställning af en relativt bra pjes på Dramatiska
teatern. — Från mera höglitterärt håll
klandras Sudermann för att hans pjeser och
teser äro för själfklara. Men är det ej för
mycket att begära, att en teaterpublik på
100,ooo-tals människor skall vara
finsmakande? På teatern liksom i riksdagen äro
blott de frågor möjliga att behandla, som
förefalla det allra första ledet banala och
uttröskade, hur olösta i praktiken de än äro.
Med förtjusning återser man fröken
Åhlander i gumman Heineckes roll, både ur
spelets och innehållets synpunkt den bästa.
Det är en genomtänkt prestation, där intet
lämnas åt tillfälligheten, organisk och full
af smådrag, som ej äro löst påsatta. Hur
lustigt rörande är ej hennes smygande gång
mot sonens sängkammare! Interiören hos
Heinecke var lyckad, och den bild herr
Hamrin gaf af den gamle stultande gubben
med sin fjantighet och bullrande intighet
var ett godt stycke skådespelarkonst. Grefve
Trast, författarens språkrör, hade
Suder-manns egen mask, och herr Fredrikson
säger under 1900-talet sina repliker lika
elegant understruket som under det flydda
seklet. Det begynnande kokottdraget med sin
iskyla, som visar sig hos den ännu
barnsliga Alma, framhölls af den alltid genom
sin intelligens intresseväckande fröken
Borgström. — En liten detalj angående
kommerserådets våning vill jag ej förbigå.
Hvarför skola alla våra teaterrum vara så
anskrämligt fula? Månne af omutlig
sanningskärlek med tanke på våra medeltalsvåningar
Kan det nu ej vara på tiden att beställa
några vackra möbler, köpa några vackra
draperier och några vackra byster i stället
för den klädståndselegans, man nu här i
Sverige nöjer sig med? I gedigen,
smakfull utstyrsel ha vi ofantligt mycket att lära
af Frankrike och ej minst af den engelska
teatern, som märkvärdigt nog i det fallet
står i innerlig rapport med verkliga
konstnärer.
»Galeotto», kanske återinöfvad med tanke
på Nobelpriset, föreföll trots ett
aktnings-värdt spel något torr. Det rörde en föga,
allt detta värdiga resonerande, och man
tänkte med fasa på hur allt detta skulle
taga sig ut på vers. Pjesen, ursprungligen
skrifven på vers, finnes äfven i bunden
form direkt öfversatt från det spanska
originalet. Hur förträfflig nu denna
öfversätt-ning än må vara, så får det väl erkännas,
att ett modernt drama ur verkligheten blir
njutbarare i prosaform. Det skall stora
snillen till för att skrifva vers för scenen
för att genom lyrisk flykt och pregnanta
former höja framställningen. I allmänhet
får man sucka öfver nödrim, och lifligt
står det för ens sinne det djupa ordet, att
man (ofta) säger på vers det som är för
dumt att sägas på prosa. En något större
spansk stramhet och hårdhet hade kanske
varit på sin plats hos de spelande. Fru
Sandell gjorde sig på ett mycket angenämt
sätt påmind. Man får ej alltför ofta se
denna skådespelerska, som i alla Tall sitter
inne med en intensitet af bästa och mest
konstnärliga verkan. Det är otacksamt för
unge herr Hillberg att spela bredvid eller
emot sin framstående fader, som här
särskildt i de första akterna har en auktoritet
och en spansk värdighet, hvilken helt och
hållet fritar honom från de nyssnämnda
anmärkningarna om bristande nationell prägel.
Den stora teateraftonen, man så väl
be-höfde bland allt det småkrafs, som fyller
teaterprogrammen, var »Kärlekens komedi»,
nu fyratiotvå år gammal.
Det bör väl om något vara en stolt
känsla för en författare att återse en af sina
komedier och därtill en satirisk dylik efter
nära ett halft* sekel och höra hur lefvande
och ung denna hans pjes fortfarande är.
Den gravaste anmärkningen är, att
knappast den enklaste köksa kan öppna
munnen utan att komma med något genialiskt.
Måtte författare i alla land akta sig för
detta fel! Till hvilket barnfyrverkeri med
ryska smällare till knalleffekter nedsjunker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
