Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Inbördes hjälp och progressiv utveckling. Af Furst Peter Krapotkin. Öfversättning från författarens manuskript. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mot högre former). Och inbördes
hjälpsamhet är alltså icke endast en
utvecklings-faktor utan en faktor till progressiv
utveckling. Denna inbördes hjälp gifver kanske
den bästa förklaringen på det faktum att
utvecklingen i det hela är progressiv.
Då jag nu har svarat på de gifna
frågorna, tillåter jag mig säga några ord
i en annan mycket intressant fråga, som
jag ofta själf gjort mig: Huru kunde
den så viktiga inbördes-hjälp-principen
förbises af nästan alla 1800-talets
naturforskare, under det att Goethe
genast fattade dess filosofiska betydelse
och insåg, att om tillvaron af en sådan
hela naturen omfattande princip kunde
bevisas, skulle många af naturens gåtor
kunna därmed förklaras?*
Under förra hälften af 1800-talet voro
naturforskarna så upptagna af
klassificerandet af det rika material, de
mot-togo från alla delar af världen, att detta
arbete måste taga hufvudparten af deras
intresse i anspråk. Och då man fått
klart för sig, att inom djurriket en viss
enhetlighet rådde ifråga om
organismernas byggnad, väcktes en sådan
mångfald fundamentala spörsmål till lif
rörande embryologi och jämförande
anatomi, att laboratoriearbetet snart kom
att upptaga en oproportionerligt stor del
af arbetstiden. Så småningom började
man anse, att endast
laboratorieundersök-ningarna i jämförande anatomi,
embryologi och fysiologi kunde betraktas som
verkligt vetenskapliga arbeten, under det
att studiet af djurens lif i naturtillståndet
så försummades, att de zoologer äro
mycket lätt räknade, som i det I9:de
århundradet, i likhet med Brehm, Audubon och
Coués, ägnade sig åt studiet af såväl
djurens lif som deras anatomiska byggnad.
Men det fanns äfven en annan orsak
* Eckermann, Gespräche mit Goethe in der
etzten Jahren seines Lebens.
af mer allmän filosofisk karaktär. Den
ömsesidiga hjälpen är lika mycket en
etisk som en evolutions-faktor, och
svaret på vår fråga bör först och främst
vara att söka i de etiska systemens
utvecklingshistoria.
Hade vår moderna filosofi
kontinuerligt utvecklats ur den grekiska filosofien,
skulle den säkerligen för länge sedan
hafva kommit till insikt om den
ömsesidiga hjälpens betydelse. Men tyvärr
är så icke förhållandet. Visserligen
uppmärksammade de grekiska filosoferna
föga de etiska lärdomar, som skulle
kunna hafva erhållits genom studier inom
djurriket. Sokrates ansåg, att naturen
icke kan gifva oss några etiska
lärdomar: etiken skulle grundas på studiet af
den moraliska människan, icke på det
gagnlösa och t. o. m. farliga studiet af
naturen. Antikens etici sysselsatte sig
hufvudsakligen dels med läran om de
personliga, individuella egenskaper, som
säkrast befordra den harmoniska
utvecklingen af en sund kropp, dels med läran
om de dygder, som säkrast befordra
individens lycka. Åt samhälleliga
dygder ägnade man ej tillräcklig
uppmärksamhet. T. o. m. Aristoteles behandlar
hufvudsakligen de »dygder» (måttlighet
och vishet), som bidraga till en inskränkt,
personlig, snarare än till en samhällelig,
social lycka, och detta fastän han
erkänner, att det högsta goda endast kan
uppnås inom ett »politiskt» samhälle.
Äfven stoikerna och epikuréerna, som
tillade »vänskapen» etiskt värde, af handla
densammas fördelar hufvudsakligen från
den inskränkt individuella synpunkten.
Men hur individuell denna etik än
var, kan man dock i de allmännare och
mera djupgående delarna af Sokrates’
Platos och för öfrigt alla de nyssnämnda
tänkarnas arbeten skönja elementen af
en allmännare etik. Fasthållande vid
sin fundamentala evdemonistiska princip
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
