Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Kaspar och Balthasar. Af Maria Jouvin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
huset, men i en bleknad, skär färgton;
han hämtade ej några smidesornament
från staden, men satte i djuprödt
färgade glas öfver den lilla dörren, som han
låtit öppna åt vägen. Och som han
hade sinne för trädgårdskonst och
gårdens gamla förfallna trädgård — som
ingen förut haft tid att sköta om — nu
fallit på hans lott, så beslöt han att
uppodla den. Och här vistades han
hela dagarna, planterade, sådde,
kultiverade.
Och där förr endast vuxit
kryddväxter för köket och ogenomträngliga
hallon-och hagtornsnår, där såg man snart
fin-klippta häckar och snörräta gångar,
långa sängar af röda och hvita löfkojor;
och en stolt rad af högväxta stamrosor
lyfte hvarje morgon de härligaste
blommor mot den glödande högsommarsolen.
Men under de ljusa
sommarnätterna låg Balthasar ofta vaken, ängsligt
lyssnande till Kaspars hästar, som slitit
sig och stodo i gången mellan de båda
hushalfvorna, vrenskades och betos och
slogo med järnskodda hofvar sönder
träfodret.
När höstplöjningen började, gick
Kaspar ensam bakom plogen; han körde
med sina två röda fuxar och började
plöjningen i en bestämd, rak och som
med knif skuren fåra, just där
skiljo-gränsen af egendomen blifvit bestämd.
Han plöjde säkert och fort, med stolthet
och kraft —, liksom i glädje öfver
ensamheten ; och de röda fingo dubbla
hafreransoner morgon och afton, och om
middagarna bytte han ut dem mot de
blackiga oxarna, hvilkas fäll sken tät
och jämn som blankaste sammet. Han
plöjde från tidigaste gryning ända in i
mörkaste skymning; på tredje dagens
afton låg också hans del af åkermarken
färdi gplöjd.
Då tog Kaspar de bästa
helgdags-kläderna på sig, ty det var lördagskväll,
och gick upp på närmaste höjd för att
på afstånd betrakta det kraftiga
daga-karlsarbetet, som han ensam hade utfört.
Och det var ett godt arbete, det tyckte
han också själf och öfverfor den
ny-plöjda jorden med gillande blickar; som
dragna efter linjal gingo plöjslorna fram
och åter mellan dikeskanterna och de
gröna ängslyckorna, på hvilka den
brokiga boskapen dåsigt idislade i
aftonsvalkans lugn, och Kaspar kände sig
öf-verbelåten med den nyplöjda, feta
jorden, som bredde ut sig och ångade
under aftonens kyliga dimma, öfverbelåten
med de grästäckta ängarna och med den
frodiga, välskötta boskapen, som rundt
om sökte hvila i det daggvåta gräset.
Men det var med misslynt och
mulen min han såg öfver till Balthasars
oplöjda åkrar och oslagna gräsvallar,
där hästarna och nötkreaturen gingo till
buken i det höga gräset. Och med
mulen och betänksam panna steg Kaspar
ned från höjden och gick in i huset för
ätt för husfolket läsa en kärnbit ur
Scri-vers huspostilla.
Det var helgdagsafton.
Hvarje kväll, då Kaspar slutat
arbetet för dagen, gick han upp på den lilla
höjden för att öfverskåda broderns och
sina egna ägor, och hvarje gång han
gick ned därifrån, bar hans panna allt
djupare veck, blef draget kring munnen
allt misslyntare och betänkligare.
Och det blef honom till slut allt mera
olidligt att gå och se på, hur en gammal,
bördig och gifvande jord vansköttes.
På hans egen sida var allt lif, arbete
och rörelse så lång dagen var; där
borta på andra sidan däremot allt rent
utaf som om det varit utdödt; ingen
arbetade, ingen syntes till.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
