Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Femte häftet
- Kaspar och Balthasar. Af Maria Jouvin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Efter ett par månader var också
boskapen så godt som forsvunnen från
Balthasars ägor och inskränkte sig blott
till ett par små kulliga, röda kor, som
utan tillsyn gingo omkring på fälten;
och af hästarna syntes blott den gamle
vallacken gå kvar, tjudrad vid utkanten
af trädgården.
Och när den första snön föll,
föll den på Balthasars sida endast
öf-ver hårda trädor och ruggiga
stubbåkrar; men på Kaspars sida stod
vårsäden redan handshög, och bakom
uthusbyggnader och skjul reste sig väldiga
pyramider af stackadt hö och stackad
halm.
Men när det värsta höstarbetet var
öfvei;, begaf Kaspar sig bort från gården
och lämnade alltsammans i händerna på
fördrängen och gaf sig i väg till en
ut-gård för att jaga och hugga timmer;
han stod ej längre ut med att gå och
se på vanskötseln och otrefnaden från
Balthasars sida.
*
Balthasar hade verkligen sålt bort
sin del af kreatursbesättningen.
Brukandet af jorden, liksom själfva
gårdsbruket, blef honom alldeles likgiltigt, då
han skulle sköta det på egen hand, han
hade aldrig haft sinne för jordbruk, och
när skilsmässan från brodern inträffade,
ansåg han sig helt och hållet löst från
det gamla arbetet. För öfrigt försvann
så godt som allt för tanken att nå
henne, som de båda ville äga, och hon hade
själf öfver nog af hvad som hörde till
ett välskött och rikt jordagods. Hvarför
skulle då Balthasar gå och slafva med
ett arbete, som hans sinne aldrig trifvits
med?
Men under den tid, som skilde de
båda bröderna åt, träffade de ej heller
henne, som de älskade; de sågo henne
väl, när hon for vägen fram, som strök
förbi gården, men båda undveko
sorgfälligt gillen och gästabud och andra
ställen, där de kunde träffa henne och
således äfven träffa hvarandra.
*
Tiden led. Aret närmade sig allt mer
och mer Lucia-dagen, hennes dag, som
de båda älskade.
Snö och köld hade för länge sedan
drifvit Balthasar från trädgården och
hade tvingat Kaspar att återvända från
utgården. Allt färre färdemän syntes
på vägar och stigar, och som Kaspars
och Balthasars gård låg vid utkanten af
socknen och för sig själf och ensam och
de båda bröderna envist höllo sig
af-skilda från folk och hvarken kommo till
kyrka eller marknader, så visste de litet
eller intet om hvad som tilldrog sig
under denna underliga tid.
Sedan frost och snö tvingat
Balthasar att öfverge trädgården, hade han
stängt sig inne i den lilla blåa
kammaren på gården, och den gamla pigan, som
följt honom i bytet, fick bära in
måltiderna till honom. Till långt in på
nätterna såg man ljus lysa genom de
utskurna tulpanerna på fönsterluckorna,
och där inne ifrån hördes en svarfstols
surr och gnisslande tramp så godt som
dygnet om.
Den aftonen Kaspar återvände från
utgården och skidande gled fram ur det
tunga skogsmörkret, som äfven låg och
hängde öfver gården, lyste de utskurna
tulpanerna på Balthasars fönsterluckor
också emot honom redan i skogsbrynet
— och äfven nu i mörkret undvek han
att gina vägen med att sneddande åka
tvärs öfver Balthasars snöhöljda trädor.
Men då han hade åkt öfver de egna
fältens snövidder och kom tätt in på
gården och såg stamrosorna i Balthasars
trädgård stå kappraka och öfversnöade,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 13:46:55 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1904/0312.html
