Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Kaspar och Balthasar. Af Maria Jouvin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
flamma stod öfver skorstenen och
regnade en kvast af gnistor öfver snön på
taket, och det doftade kokande kaffe
ända ut på gården.
Hand i hand trädde Kaspar och
Balthasar genom förstugan in i köket.
Framför spiselmuren stod en högrest
kvinna och aktade på kaffepannan, som
kokade öfver elden. Hon stod
högbar-mad och rak invid spiseln och såg med
svarta, vidgade pupiller och djup glans
i blicken in i elden, mot hvilken ögonen
lyste som stjärnor.
— Är sådant folk ute och går, sade
hon, i det hon till hälften vände sig mot
dörren, så att de sågo hennes ansiktes
värme.
- Det var sällsynt och rart
främmande — —, men stig då fram och
sitt ned!
Tvärs öfver rummet stod ett långt
bord med skinande hvit duk och med
en rad koppar och fat mellan höga
staplar af bakverk och kakor.
— Stig då fram och sitt ned!
Kaspar och Balthasar stirrade på
henne, som de ej sett på månader, och
båda framstötte på samma gång, som
med en röst — — Vi skulle gratulera
dig —
Lucia log öfver hela det varma
ansiktet. — Och båda satte sig på
samma gång och på samma bänk tätt
invid bordet, tätt invid hvarandra; och
på en gång sträckte de båda händerna
efter de rykande kaffekopparna hon bjöd
dem.
Och båda stirrade oafvändt efter
henne. Hon syntes dem grannare än
någonsin, högre, finare, smärtare, ögonens
svärta djupare, fuktigare, kindens rodnad
hetare.
De rörde och rörde i de rykande
kopparna. — Genom fönstren strålade
ännu de sista stjärnornas bleknande sken,
ungfålen och de gamla fuxarna vrenska-
des och stampade där ute i snön, elden
steg i höga dånande flammor upp
genom skorstenen.
Lucia fyllde en jättestor
kopparko-kare med vatten, lade nya kubbar på
elden; hon talade också till dem, men
på ett eget inåtvändt sätt, gick som i en
annan, inre värld. Bröstet höjde och
sänkte sig i fasta, djupa andedrag, ett
hemlighetsfullt leende dröjde kring de
röda läpparna, flög fram och åter öfver
kindens gropar, lekte skälmskt kring de
långa, svarta ögonhåren, som skuggade
kindens heta rodnad.
Genom den på glänt stående dörren
till nästa rum såg man äfven ljussken
öfver en hvit duk. Någon rörde sig
där inne — tycktes kläda sig — och
en skugga gled då och då öfver den
ljusa tapeten framför dörröppningen.
Balthasars och Kaspars blickar
häftades slutligen vid denna skugga, som
på ett bestämdt sätt och med vissa
mellanrum rörde sig fram och åter öfver
tapeten i det inre rummet, och deras
ögon blefvo som hypnotiserade däraf
— och de kunde till slut ej ta blickarna
därifrån.
Men i deras sinne brände och jäste
det, som de båda ville säga, och medan
deras ögon sögo sig fast vid skuggan,
som rörde sig upp och ner öfver väggen,
svällde orden fram på deras läppar. Men
i samma ögonblick som deras mun
öppnade sig för att tala, sköts dörren upp
till det andra rummet, och en lång och
ljus man kom ut i köket. Några
sekunder stod han med handen öfver
dörrlåset, så vände han sig mot Lucia och
smålog, gick bort till henne och drog
henne intill sig.
Så stodo de båda en stund varmt
belysta af det röda eldskenet, och Lucia
såg ömt småleende in i mannens ljusa
ansikte; så nickade hon till de båda vid
bordet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
