- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettonde årgången. 1904 /
292

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Hellen Lindgren och hans sista bok. Af Ellen Key

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

personligt lefde närmare dödens skugga än
sina, i öfrigt liktänkande, vänner, kom
honom att ifrigare än de speja in i denna
skugga. När hans närmaste vän, Karl af
Geijerstam, fem år före honom, på samma
dagar som senare han själf, dog och
begraf-des, var han ännu endast en spanande.
Men för hvarje år blef han själf mer än en
anande. Och under sina sista lidanden fann
han frid i samma tro, som han hos
Runeberg kallar »en djup och barnslig
öfverty-gelse om en världsordning och en vis
försyn, som styr allt till det bästa, men som
dock är förenlig med en djup upprördhet
öfver lifvets gåtor såsom hemska
hemligheter». Lidandet var för Hellen Lindgren
en så närgående verklighet, att det var ur
sin naturs nödvändighet han återgick till
sin barnatro. Det var likaledes ur sin egen
naturs nödvändighet han så djupt förstod
och varmt framhöll Runebergs kärlek till
»hemlugnet», till alla vittnesbörd af de »i
stillhet bärande krafterna», liksom hans
visshet om den »släktskapskänsla, som innerst
förenar alla människor» ... i det afseendet
att »alla människor ha samma behof, samma
alltid otillfredställda önskan och ärelystnad
att nå oupphinneliga, alltjämt flyende mål.
Alltjämt är människan samma styckverk, som
erinras om sin begränsning; otillfredställda
blifva hennes känslas sympatiska drifter,
otillfredsställdt hennes begär att tillägna sig
en allt omfattande kunskap: »kan ej» måste
bli hennes valspråk, hon är delad mellan
hopp och längtan efter en fullkomlighet hon
aldrig hinner. Det är endast då hon känner
frid och hamn, när hon vet sig vara i sina
naturliga hemförhållandens krets.»* Allt
detta har strömmat omedelbart ur Hellen
Lindgrens egen själs erfarenheter. Och
genom denna sin, med Runebergs egen
samstämmande, känsla af huru »lifvet växlar
mellan makt och vanmakt», huru »hoppets
guldkust» städse viker, upptäcker Hellen
Lindgren att denna otrygghet har en
väsentlig del i Runebergs kärlek till »det land . . .
där lifvets haf oss gett en strand» ... Ty
huru rotlös den enskilde som sådan än må
vara, alltid kan han i sitt land nedlägga sin
egen kärlek och sitt eget arbete; alltid har
han någon del i den kärlek och det arbete,
som där verkat före honom!

Ur Hellen Lindgrens egen själ välla
ock många lyckliga uttryck, med hvilka han

* Se sid. 6 och 7 i boken om Runeberg.

visar Runebergs tro på »de hemligt
spirande krafternas läkedom», på »solskenets
förvandlingskonst», på »kärleken som lifvets
sublima kraftprof». Hur helt är ej
Runebergs »recept på hvardagssällheten» Hellen
Lindgrens eget; huru utan förbehåll delar
han ej diktarens »vördnad och kärlek för
de fasta former, som skapat och skapa
friden i de mänskliga förhållandena»; särskildt
prisar han Runebergs blick för kvinnans
»kärleksförstånd», som han med ett nytt,
fint ord kallar kvinnans yppersta egenart.
Hellen Lindgren stod i ett sällsynt ömt
förhållande till sin mor och vann därigenom
tidigt en hos en man mycket ovanlig
förståelse för det kvinnliga skaplynnet i dess
helhet. Han var den hittills enda svenske
kritiker som ej bedömde kvinnlig litteratur
under en — omedveten — jämförelse med
den manliga, utan som tvärtom förstod och
uppskattade den just för dess kvinnliga
egenart. »Att bekläda okonstlade
föreställningar med den makt, vördnad och stilla
höghet, som för tusenden göra dem till
sinnebilder för hopp och glädje» — detta
fann han vara Runebergs styrka som diktare,
och han visar att Runeberg slösande brukat
denna just i de kvinnoskildringar åt hvilka
han gifvit en »genomskinlig pärlglans».

Med ett af sina många lyckligt
sammanbindande grepp visar Hellen Lindgren
huru det är Runebergs djupa, från all
krigs-patriotism fria kärlek till fosterlandet i dess
fredliga arbete, dess hemlugna skönhet
-liksom till de små och stilla i landet — som
kommer honom att i sina krigsbilder
egentligen endast förhärliga krigets förmåga att
»stärka sambandet människor emellan»; att
»i de stora känslornas värld komma
människorna att glömma jordens små
åtskillnader». Runeberg låter genom »tapperhetens
glada mod» äfven den minsta gälda
tacksamhetens skuld till fosterlandet; han låter
den skenbart obetydlige i farans stund
bekräfta tron på något »hemlighetsfullt och
oberäkneligt i människonaturen», som
egentligen gör all »indelning i vanliga och
ovanliga människor till en ytlighet». Ur sitt
allra innersta tar slutligen Hellen Lindgren
de ord, med hvilka han sammanfattar sitt
intryck af allas vår barndoms hjältedikt:
När människan glömmer sig själf for sin
stora kärlek, det är då hon blir stor . . .
Och mot dem, som kalla en sådan
fosterlandskärlek vidskeplig, en kärlekens öfver-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:46:55 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1904/0320.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free