Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Ur bokmarknaden - Af Nils Erdmann
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
behag, den andra ett rekviem af en känslig
poet, hvars estetiska sond är en delikat
kontrast till pedantens oestetiska färla.
På Snoilskys graf låter han den svenska
tallen förena sitt sus med Sorrentos cypress,
och öfver Bellmans stoft reser han ett
tempel, hvars yppersta grupp är en utsökt
och genomförd parallell mellan Frithiof och
Fredman.
Det är Fredmans epistlar som granskas.
Ämnet är visserligen outtömligt. Men innan
poemens kronologi kan byggas på mera
säker grund än hittills, få vi ej vänta oss
något nytt. Intresset knyter sig kring
jämförelsen, hvars klara och fasta konturer äro
sådana, att de vidga vår blick och
fördjupa den.
Frithiof och Ingeborg äga en större,
ja långt mera nationell betydelse. De äro
båda karaktäristiskt svenska. Men de sakna
den skälfvande realiteten hos Fredman,
tänkta, som de äro, i ett historiskt fjärran;
deras öde är en historisk sägen, som
hvar-ken kan eller vill »tvinga sig på oss med
hel och obegränsad illusion». Också har
sagan under årens lopp från de vuxne
öf-vergått till barnlektyr, sällan återläst från
skolbänken, — ty det band som, när dikten
var ung, fanns mellan ämnet och den pu
blik, som tjusades —, den ur reaktionen
mot föregående sekels franska kultur väckta
nordiskhet, som Finlands förlust och vår
nationella hjältesagas final gjorde »dubbelt
brinnande» — ett sådant band existerar ej
nu, vi eröfra icke längre Novgorod och
Miklagård med Frithiofs vikingar på Ellida.
Hela denna känslogång har domnat
under en kritisk och praktisk fredsålder, under
intryck af skandinavismens död. Valhall
är lika främmande som Olympen. Frithiofs
och Ingeborgs kärleksdikt är för oss
närmast en konstruktion. Den speglar med
sina från de mest skilda skalder och epoker
hämtade reminiscenser, med alla sina
brokiga idéföljder, vår moderna bildnings
rikedom — men äfven dess hemlösa
brustenhet. Den saknar hvad som förbinder
Fred-mans-cykeln med det s. k. klassiska dramat:
Aristoteles’ tre enheter — rummets,
tidens och handlingens. Ty just dessa
enheter funnos i Bellmans men icke i
Tegnérs lif.
Bellman var skald alltigenom. Hela
hans dag gick upp i den sång, Tegnér
måste stjäla från sina ämbeten. Han dyr-
kade ej -gudinnan på sina fristunder —
blott när han sjöng lefde han.
Bellmans bildning var icke mindre hel
— en produkt af ej lärdom, men lif.
Han sög den ur atmosfären omkring
sig — d. v. s. han upptog allenast de frön,
som kunde förena sig med hans väsen.
Och denna hans lekande, fantasifulla
barnnatur gömde på en gång ett gammalsvenskt
element -— generationers borgerliga
föreställningar — och rococons yra
njutningstörst.
Härigenom blef han så nationell —
hans sfär var den stockholmska
genomsnittsmänniskans från adertonde seklets
midt. Figurerna äro gammalsvenskt räa
och våldsamma, något af knekt och
äfven-tyrare, bredande rococons fernissa öfver det
passionerade ursinne, hvilket en gång
skapade hjältar, och piruetterande på
Djurgården, mellan krogar och jungfruhus i
gränderna med de franska manérens danssteg.
Och kring denna kuriösa men
skonhets-strålande värld bildar den stad, där skalden
växt upp, en ram, som poeten och
stockholmsbarnet på ett oförlikneligt sätt aflurat
dess förtrollande innersta hemlighet — alltså
ett landskap, vid sidan af hvilket naturen
i Frithiofs saga bleknar.
Dylika öfverallt inströdda paralleller,
hämtade ur ett vidsträckt kunskapsförråd,
ur en djup men skolad inbillning,
äfven-som Levertins originella förmåga att i en
kort definition, en bjärt belysning så att
säga förnya ämnet — allt ökar den
säll-sporda charme, som gömmer sig redan i
hans stil.
Det första, vidlyftiga porträttet af fru
Nordenflycht innehåller mycket sådant. Vi
ha en liten men väl skuren profil af Dalin,
som nära nog kommer oss att betrakta
honom med en alldeles ny blick. Vi ha de
fyra karaktäristikerna af de män, som hvar
för sig gifvit skaldinnan sin prägel — den
moraliske stoikern, Tideman, den estetiske
teologen, Fabricius, den voltaireanske
epi-kurén, Klingenberg, och den sista af
seklets typer — här få vi nämligen
tidstyperna — den svenske S:t Preux,
Fischer-ström, den revolutionäre rousseauanen. Vi
ha de ord, författaren nedskrifver om
17ootalets dygd. Sammanfattningen af allt det
ideella och religiösa hos människan, detta
var dygdbegreppet — godhet, välvilja,
sympati gent emot andra, den högsta möjliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
