Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Leo Nikolajevitsch Tolstoi. Af Hellen Lindgren. Med 10 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
grefven kunna lyckönska sig till denna
evigt blomstrande, rastlösa fantasi, som
han får som sitt rasmärke, fast i högre
grad än sina landsmän i allmänhet, och
som låter honom lefva på denna fantasi
som på en verklighet. Stundom förskräcka
honom visserligen dess bilder som
spökgestalter och eviga samvetskval, men
stundom kan han blott behöfva en af
dess glansfulla bilder för att stå som
en man i lifvets strider för ett ideal, om
också aldrig så fjärran. Som den ryske
politiske martyren har han en oändlig
fond mod för hvad han tror på.
Men ännu är för honom lifvet själft
insvept i en ovisshetens halfdager: hvar
är kosan, hvar är målet? Är det att
som Olenin i »Kosackerna» söka
tillfredsställa sin sensuella natur? Han
har försökt det: han kan lefva om och
förlusta sig rätt tappert bland glada
kamrater. Men åter och åter kommer den
besynnerliga frågan, som ingen bland
hans jämnåriga förstått eller som ingen
åtminstone kväljes af så som han: Hvad
är lifvets mening? Han måste ha reda
på lyckans hemlighet, ty han är olycklig.
Och vi kunna tänka oss, att han nu,
medan han nalkas det heliga „Ryssland,
säger till sig själf i en af dessa
själf-pröfningens återblickar, som han
ständigt gör: »Hvad jag hatar denna
högförnäma turistvärld, som jag skildrat i
furst Nechljudof, dessa håglöshetens och
likgiltighetens människor, som knappt
orka föra maten till munnen, människor
med bildningens alla företräden, men hos
hvilka hjärtat är dödt. Och på samma
sätt med de ryska salongshjältarna, han
har icke framställt dem en bit bättre i
»Två husarer» (på svenska: Två
generationer). Han kan dock tryggt säga
sig, att de icke äro en hårsmån
öfver-drifna. Husaren från i går, hvars ideal
var att supa, spela högt och duellera,
finns ju kvar än i dag, och den vörd-
nadsfulla beundran, hvarmed man hviskar
hans namn, relaterar hans galna streck,
räknar upp, hur många fruar han
enle-verat, hur många äkta män han skjutit
ner i duell, såsom det omtalas i novellen,
visar bäst beskaffenheten af allmänna
opinionens världsmannaideal. En elak
satir, säger man. Ingenting annat, svarar
Tolstoi, än en trogen bild ur
verkligheten. Och denne vivörs son, tecknad
i motsats till fadern som kall diplomat
och egoist, beräknande alla chancer —
den unge grefven vet, att denna typ
vimlar i alla salonger som något extra
modernt, ty det senaste modet är den
unge gubben. Dessa lycksökare, som
nu försiktigt trefva sig uppför maktens
backe, se ned på sina förfäder, hvilka
dock hade en smula hjärta och god t
humör. Huru de, bugande till höger
och vänster och sparkande alla
underordnade åt sidan, tränga sig fram
till en hög plats i samhällslifvet, skall
Tolstoi med tiden vidare utveckla i »Krig
och fred» i de mästerliga figurerna Berg
och furst Boris, ty hans hat mot dessa
världsslafvar och lismare är obevekligt,
och han försummar ej, att, när han kan,
moraliskt afrätta dem.
Och dock kallar man Tolstoi lycklig,
han som förlorat tron på människorna,
på ärans värde, på sin egen stålsatthet
mot lumpna njutningar! Man kallar honom
mycket lycklig, han citeras som tapper
soldat, som framtidsman, han som varit
med i kriget och blott genom en usel
intrig vid Sebastopols belägring
beröf-vats en tapperhetsmedalj! Hvarifrån
kommer hans olycka, kan någon säga det?
Han vet det. Kriget, slagfältet har lagt
för hans ögon den mänskliga tillvarons
stora gåta, döden, förintelsen.
Hela Tolstois natur är innerst ett
solsken, hela hans temperament är
innerst ett menlöst barnalöje, och det är
därför han ser i döden ett Damokles-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
