Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Leo Nikolajevitsch Tolstoi. Af Hellen Lindgren. Med 10 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det nya förhållande, i hvilket Anna
inträder, gör henne mycket riktigt så
olycklig, att hon drifves till själfmord,
och det är just hennes samvete —
allt enligt Tolstoi — som gör henne
förtviflad, ty hon känner, att hon
svikit sin plikt, att hon stört den
naturliga jämviktslägen, som bjuder trohet
mot familjen, hvilket är detsamma som
trohet mot mänskligheten. Därigenom får
hos Tolstoi rent af den erotiska
entusiasmen något ordningsstörande, det är
en fantasiförvillelse, en romantisk
utsmyckning, som det osunda kurtis- och
haremslifvet i det eleganta samhället
uppmuntrar. Och i sin paradoxalaste form
uppträder sedan samma åsikt i
»Kreuzer-sonaten» med sin besynnerliga saga om
oförnuftig svartsjuka. Ty detta ligger
bakom alltsammans, att kärleken som
passion för Tolstoi har något af
måttlöst personligt begär, och i denna
egenskap är äfven dess poesi Tolstoi en nagel
i ögat — den är en kultursynd, en form
af den girighet, den själföfverskattning,
som vi skola döda inom oss.
Slutligen kulminerar hans polemik
mot staten i hans ålderdomsroman
»Upprättelse», hvars handling vi tills vidare
icke vidröra, men där den juridiska
rättvisan betecknas som en enda omätlig
orätt. Här stämplas fängelseväsendet
som en skola i fördärf och statens straff
som ett vackert namn på samhällets
hämnd eller inkomst på de moraliskt lytta
och vanföra, det själf alstrar. Det är en
hatets sådd som här utsås. Och inför
dessa gripande förfärliga taflor af lidande,
som bära sanningsprägelns omutlighet, stå
vi handfallna med skammen hos epikuréer,
som vilja vända sig bort men icke töras.
Det är vid sådana tillfällen vi känna,
att Tolstoi menar något djupt kändt med
sin jämförelse mellan sig och profeten
Jonas, till hvilken Herrens ord skedde,
att han skulle gå ut och predika san-
ALLÉN TILL HUFVUDBYGGNADEN.
ningen för de nineviter och som icke
ville, men som blef tuktad tills han ville.
Det är också inför sådana taflor som
vi förstå, att han känt sig förlora all tro
på världens rättfärdighet, känt behofvet
af en ny moral, känt sig som gudsonen i
hans bondnovell, hvilken fick se gumman,
som tvättade med en smutsig trasa, och
med ens tyckte sig se, att ondt ej kan
tas bort med ondt, våld ej botas med
våld.
Härvid lätta för oss dimmorna öfver
Tolstois moral, det dagas för oss hvad
som är roten och upphofvet till all
vreden och indignationen hos denne
freds-apostel. Det är hans kärlek till
människorna i gemen, till naturbarnen, till
de enkla, hvilka han tycker sig se
trampas under fotterna, hans kärlek till
dem, som han kallar milliarderna. Han
är, om någon, det klingande skrattets
skald, den yra flickans skildrare, den
glada vårens och den muntra vinterns
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
