Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Leo Nikolajevitsch Tolstoi. Af Hellen Lindgren. Med 10 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
förra har stundom öfvergått till
själf-utplånelse, och fridsamheten har ibland
urartat till en feghetens undfallenhet.
Men denna människokärleks ideal har
han också tecknat i oförgätliga
skön-hetsbilder af ovansklig glans.
* *
❖
Tolstois världs- och lifströtthet hade
gått i ständigt stigande till vid pass 1883.
Detta är så mycket underligare, som
redan i vissa af furst Andrejs och Peter
Besuchovs erfarenheter och stämningar i
Krig och fred och ännu mer i Ljevins
hela tanke- och själslif i Anna Karenina
vi tycka oss finna det väsentliga, hela
uppslaget, fullfärdigt af det, hvarpå den
ryske författaren sedermera byggt sitt lif
och sitt system. Men detta är blott ett
intressant bevis bland många, att det,
som människan i abstrakt form så godt
som redan upptäckt, det behöfver hon,
i synnerhet om hon är konstnär eller
skald, se i lefvande gestalt, det måste
tala till hennes öga, hennes hjärta med
det lefvande lifvets konkreta makt, för
att hon skall tro därpå. Denna roll
spela i Tolstois historia tvänne möten
med ryska sekterister, enkla bönder af
den svärmiskt världsförsakande
grubblar-typ, som i Ryssland är så vanlig, men
som äfven hos oss icke är så ovanlig
som man kanske tror.
Vid denna tidpunkt skildrar Tolstoi
i Bekännelser gripande, i med rätta
berömda kapitel, hur lifvets källa,
lifsbe-gäret, glädjen, är likasom förintad hos
honom. Hvad skall man glädja sig åt?
»Nåja — sedan jag skaffat mig sextusen
plogland och tretusen hästar — än sedan? När
jag fått större rykte än Gogol, Shakspere och
alla skriftställare i världen — än sedan? Jag
fann aldrig något svar därpå.»
Han kände att »detta något, på
hvilket lifvet hvilar, brast inom mig, att jag
moraliskt icke kunde lefva» . . . »lifvet gaf
sig ej mer tillkänna hos mig, eftersom jag
ej vidare förnam vare sig skälet till mina
begär eller tillfredsställelse vid deras
lyckliga genomförande.» (Bekännelser.)
Vid mötet med den förste af de nyss
omnämnda bönderna, Sutajef, förvånar
denne honom genom sin oskrymtade lycka,
trots alla bekymmer och vedervärdigheter,
och vid närmare undersökning finner
Tolstoi, att denna lycka beror på hans tro.
Följden blir, att Tolstoi genast börjar
att ifrigt studera bibeln. Han kan nu
visserligen alls icke öfvertygas om en utanför
världen stående fadersmakt, som kunde
kallas personlig, ja, ännu i dag står han
särdeles tveksam inför en öfverpersonlig,
mystisk Gud med människoliknande drag,
ehuru han ej tycks absolut vilja förneka
möjligheten däraf, i vanliga fall nöjer
han sig med att ge gudsidén betydelsen
af det Goda, Idealet. Han är vidare
böjd att förneka en tillvaro efter döden,
ja, gör det till och med ibland
kategoriskt — ehuru dock det finns flerfaldiga
uttalanden, som visa, att han äfven här
tvekar (se exempelvis slutet på Herre
och dräng). Det skulle till och med
kunna tyckas, som om det namn af Jesu
religion, han ger sin nuvarande tro, vore
alldeles falskt — ja, för min del anser
jag det också tämligen missledande och
ganska fördärfligt för klarheten i Tolstois
tankegång. Men det är alls icke
obegripligt, att Tolstoi på sin uppfattning
vill sätta rubriken religion. Den
innehåller nämligen ett element, som en
rätt-trogen kristen skulle kunna erkänna som
något af det härligaste i kristendomen,
tolkadt så som just Kristus såg det, och
alltså kan en sådan kristen ha
uppbyg-gelse af Tolstoi, på samma gång han
måste betrakta honom som en ren
kättare i vitalpunkter inom den kristna
läran.
Det som griper Tolstoi vid detta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
