Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Svensk monumentalmålning. Carl Larsson: Gustaf Vasas intåg i Stockholm midsommaraftonen 1523. Af Karl Wåhlin. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Redan det att Larsson insett detta är ett bevis
på hans konstnärsintelligens, men ännu mera
det sätt hvarpå han förstått att begagna sig
af det honom pålagda tvånget.
Kompositionens plan är den smala
vind-bryggan mellan Södermalm (till höger) och
Staden (till vänster). Bryggans
hissinrättning är smyckad som en äreport med
girlander af grönt, och under densamma,
in-skrifven i den parallelogram, som bildas af
bron, dess stolpar, hisstänger och kedjor,
rider landsbefriaren, den unge ljuslätte konungen
fram, klädd i stålrustning och krona, på sin
kraftiga hvita häst och hejdar denna
framför stadens äldste, hvilkas främste man
öf-verlämnar nyckeln till Söderport. Bakom
konungen följa två kraftiga dalamän till
fots och efter dem på pansarklädda,
stegrande hästar tre riddare i rika rustningar,
högt lyftande hufvudbaneren, som veckla ut
sina ståtliga dukar i sommarvinden. Längst
till vänster reser sig Söderports imponerande
tegelmassa, och längre bort framskymtar ett
af befästningens torn, smyckadt med en
majstång. Fartygsmaster sticka upp ur
hamnen, och hela den festligt ljusa bilden
af-tecknar sig mot en blå sommarhimmel, på
hvilken praktfulla hvita skyar segla fram.
Om någon svensk målare kan gifva
feststämning, så är det väl Carl Larsson. Det
»festliga», i ordets både skämtsamma och
allvarliga betydelse, ligger alldeles i hans
väg, han behöfver icke gå ut för att söka
det. Här är festhumöret ställdt i den
fosterländska hänförelsens tjänst, förenadt med
vördnaden för ämnet. Man ser så godt
som ingenting af själfva staden Stockholm,
men det glada, goda, barnsliga
stockholms-lynnet ligger i luften, spelar in i den stora
»Te Deum»-stämningen och smälter till ett
helt med denna. Det är sådant som endast
Carl Larsson mäktar.
En särskild fyndighet i anordningen,
som förut ofta anmärkts, är att konungen
till häst fått sin isolerade plats midt öfver
den monumentala dörren, hvars pelarsmyckade
infattning tyckes tjäna till postament åt denna
målade ryttarstaty. Man kommer att tänka
på Andrea del Castagnos ståtliga ryttarbild
af Niccolo da Tolentino i domen i Florens
och på de många liknande bilderna i San
Giovanni e Paolo i Venedig och annorstädes i
Italien. Anordningen är så mycket lyckligare
funnen, som denna del af fältet framträder
för betraktaren genast vid inträdet i nedre
vestibulen. Ännu har Gustaf Vasa icke fått
någon staty till häst i Sverj^es hufvudstad,
och det är länge sedan L’Archevecques staty
restes på Riddarhustorget. Denna tomma
paradbild svarar dessutom föga emot vår
uppskattning af den store upprättaren af
Sveriges rike. Då ett monument öfver någon
framstående man skall bringas till stånd, väljer
man nästan alltid skulpturen, — men
hvar-för icke någon gång lämna lösningen åt
målarekonsten? Det kan eljest vara fara
värdt att den monumentala stilen inom denna
konstart förtvinar af brist på uppgifter. För
närvarande finnas större möjligheter för en
monumental målarkonst i Sverige än vare
sig i Norge eller i Danmark och kanske i
flera andra länder. Vanliga gången af en
monumentfråga är hos oss, att man först
bestämmer, att ett så och så beskaffadt
konstverk skall utföras, och därefter uppsöker en
för ändamålet lämplig konstnär, som får
uppfinna detsamma. Den motsatta vägen, att
konstnären finge taga initiativet och att det #
allmänna intresset ginge ut på att bringa
ett bestämdt projekt till verkställighet, skulle
gifva säkrare garantier för ett godt resultat.
Vi hafva ett färskt exempel på en sådan
sakernas gång i det om verklig
konstentusiasm vittnande steget att söka förverkliga
Carl Millés’ storartade projekt till Sten
Sture-monument, som Uppsala universitets ungdom
tagit, trots de oberäknadt höga kostnaderna
och allt som i saken förut åtgjorts i annat
syfte. Nu är det åter ett gynnsamt tillfälle att
gripa i flykten. Tretton år ha gått, sedan
ämnet fick sitt första konstnärliga uttryck.
Sedan dess har det mognat i tanke och
utförande. Tretton år äro en lång tid i en
utvecklad och sträfsam konstnärs lif, och ett
verk som detta kräfver full mannakraft.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
