- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettonde årgången. 1904 /
364

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Ur bokmarknaden - Af Nils Erdmann - Af Klara Johanson

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

hastigt mod tager han afsked, beger sig
till Frankfurt och Diisseldorf, hvarest den
ansedde Immermann, författaren och
teaterchefen, hjälper honom, skrifver recensioner
och skådespel (Hannibal och Hermannslaget),
återvänder, bruten och öfvergifven äfven af
Immermann, till Detmold och dör i
rygg-märgslidande . . .

Sådana äro konturerna till Grabbes i
många fall originella saga. »Han forstod
ikke at betvinge sig selv, og saa smeltede
hans Liv som hans Digtning bort for ham»,
säger Behrens, citerande Goethe. Och
samma intryck af något halft, ofärdigt,
oberäkneligt, som hans person erbjuder, möta vi
ock i hans verk. Trots Behrens’
omständliga och omsorgsfulla analyser af dem, trots
hans bemödande att framhålla det stora, det
vackra i dem, sakna vi allt för mycket den
konstnärliga tukt och ans, som gör bilden
njutbar, t. o. m. om den är oskön. Det ligger
något titaniskt i dessa väldiga fresker. Vi
beundra hjältarna, historiens märkesmän,
viljans och handlingens krafttyper. Vi häpna
öfver diktarens förmåga att stämpla dem
med härskardraget, med det, som förklarar
deras makt och ger dem glorian. Vi känna
oss på en gång förvirrade och imponerade
af hans slagfälttragedier? hans folkscener.
Men han spränger för ofta formen, hans
kamp med stoffet är för skönjbar, hans brist
på konstnärlig själfbehärskning låter honom
alltför gärna taga ut steget mellan det
sublima och det löjliga — och hans än
lakoniskt korthuggna, än yppigt färgglänsande
språk mister sin charme genom en tung
ballast af vulgära och cyniska fraser.

Man skulle — med ett dylikt vulgärt
uttryck — kunna benämna Grabbe ett
miss-lyckadt geni. Ty snille var han utan
tvif-vel. På teatern verkar han reformerande
genom sin framställning af folket. Han ser
icke som Shakspeare en homogen massa i
det, han går nämligen ut från individen.
»Han gör det vigtige Skridt fremad, at han
opfatter Folket realistisk.» Så blir han en
förelöpare till Ibsen (En Folkefjende) och
Björnson (Over Ævne). Man finner äfven
likheter med Strindberg och Hauptmann,
likasom tidigare med Hamerling.

Behrens intresserar oss mer då han
skildrar människan, än då han estetiskt
värderar Grabbes otillgängliga dramer, ur hvilka
han kunde ha hämtat stoff till flere
psykologiska paralleler, särskildt mellan dem och

deras skald. Men svårt är att teckna detta
Janushufvud, där »fantasiens flykt och
bildernas prakt förenas med en sjuk själs syner».

—nn.

Hilma Angered Strandberg: Lydia Vik. En
själs historia. Stockholm. Wahlström &
Widstrand.

Det var i denna tidskrift jag för
åtskilliga år sedan stiftade min första
bekantskap med Hilma Angered Strandberg, ett
namn som genast ristade sig i mitt minne
och som jag spändt bidade att få återse.
Det öfverrumplande och förföljande intryck
jag då mottog af en skiss på några spalter
var ett sannspådt förebud till dem jag senare
skulle erfara inför den rad af egendomliga
och rika böcker, som ståtligt inleddes af
»Den nya världen» och hvars afslutning

— endast till en liten tid, hoppas jag —
är den i vår utkomna »Lydia Vik».

Hilma Angered Strandberg är en lyrisk
diktare, som skrifver prosa. Hon iakttager
icke, skildrar icke, berättar icke. Hos henne
får man icke vänta den villighet att krypa
in i diktade gestalters skinn, som man
plägar fordra af romanförfattaren. Jord och
himmel, människor och öden, allt
absorberas utan rast i denna själs vida och
stormiga stämningsvärld, där dagrarna spela från
kampens röda brandsken till idyllens veka
vårljus, från extasens eterklarhet till
bakrusets gråskymning. Där gifves icke längre
något råmärke mellan yttre och inre.
Liksom en bit landskap, en rumsinteriör, en
samling personer blir en psykisk upplefvelse,
ta alla känslans och tankens rörelser
skapnad och stiga fram för ögat som
händelsekedjor eller som ting att ta på. Det är
en egenmäktig och betvingande
individualitet, som här drifver sitt poetiska häxeri.

Lydia Vik är en varelse, som trånar
efter vingar. Som lekhöfding på
barnkam-marpallen, som oklart frihetsdrömmande ung
flicka och som vuxen kvinna med naivt
oförväget handlingsmod sträcker hon sig
ständigt efter detsamma — vingarna, som
skola bära henne till de högsta rymder
hennes aning hinner, dit där hennes väsen
kan andas ut i djupa, lugna drag, där hon
äger hemortsrätt och är ingen underdånig.
Allt omkring sig sträfvar hennes tidigt
yrvakna diktarfantasi att omforma efter
mönstret af de brokiga ideal, som trängas i hen-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:46:55 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1904/0396.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free